Betygspress.

Idag höll vi tal i skolan, och trots att jag hade 39 graders feber igår kväll, och trots att jag fick något liknande hjärtklappning under engelsklalektionen gick det bra. Riktigt bra.

När jag började skriva mitt tal kändes det helt absurt - jag mådde så bra då. Det kändes som om jag äntligen förstått vad jag skulle göra för att hjälpa mig själv. I onsdags kom jag på precis varför jag valde det här ämnet igen, och jag blev rädd att jag aldrig skulle klara av att hålla talet. Men det gjorde jag ju som sagt, och ja, nedan finns det att läsa för den som vill.

 


 

I skolan finns det tre typer av människor; det finns de som är så kallat ”svaga”, som pendlar mellan IG och G,det finns de som är helt ”normala”, som har några G, ganska många VG och något MVG och så finns det såna som jag, som ofta lite föraktfullt kallas för MVG-barn. Lyckos dig kanske du tänker. Lyckos dig som aldrig behöver plugga för att uppnå G, eller ens VG. Lyckos dig som kunde kommit in på i princip vilket gymnasium du velat. Lyckos dig som fått allt serverat på en silverbricka.

Ja, lyckos mig.

Men allting har två sidor, så även duktighet, och nu ska jag försöka visa er den andra sidan, baksidan.

 

I min förra klass tilldelades jag rollen som den allvetande. Den smartaste, den duktigaste. Det var jag som ställde de knivigaste frågorna till lärarna, det var jag som skrev de längsta uppsatserna och det var jag som fick agera hjälplärare i alla ämnen. Såväl i bild som i engelska och matte.

Att det formade mig väldigt mycket har jag förstått nu efteråt. Klassen förväntade sig att jag skulle vara bäst, så jag såg till att bli det. Lärare, föräldrar och kompisars föräldrar förväntade sig att jag skulle vara oerhört duktig, så jag pressade mig för att vara det. För att leva upp till deras krav. Och när karusellen väl startat tog det inte lång tid innan mina egna krav seglade iväg och överträffade deras med hästlängder. Ingenting under högsta möjliga poäng var längre tillåtet. Ett VG var ett nederlag.

 

Mina nederlag blev smålyckopiller för resten av klassen. Efter den obligatoriska jämföringen av betyg när vi fått tillbaks provresultat eller liknande utbrast folk hejvilt ”Wow, jagvar bättre än Anna! Jag hade fler poäng än henne!” Och de skuttade runt av glädje. Jag log tillbaka, och sa bra jobbat, men ville mest skrika åt dem att hålla käft. Räckte det inte med att jag var missnöjd med mitt resultat? Var de tvungna att trycka upp det i mitt ansikte?

Missförstå mig inte nu, det var inte det att jag inte ville att andra skulle lyckas, jag ville bara inte vara en stående måltavla. Jag ville inte vara den man siktar på, den man måste slå för att känna sig duktig. För grejen är ju den, att om någon annan får två poäng under vad de brukar skriker folk minsann inte ”Wow kolla, jag var bättre än henne/honom!” Då berättar de bara att de fick grym poäng och att de är jäkligt nöjda.

 

Jag tror aldrig de förstod att varje liten kommentar förstärkte känslan av att jag misslyckats och fick mig att kämpa ännu mer nästa gång. Varje förlust höjde mina krav ett snäpp till. Jag fick inte ha fler svackor. Jag fick inte misslyckas.

 

Pressen på att prestera följde med mig ut på fritiden. Jag simmade förut, och jag var duktig. Bland Skånes bästa 92:or ett tag. Men sedan började mina axlar strejka, och ungefär samtidigt höjdes träningsdosen till sex pass i veckan. Jag fick gå upp från nästan vartenda pass för att jag hade för ont, och tillslut insåg jag att det inte ens var lönt att komma dit och försöka simma ett helt pass. Det resulterade bara i frustration över att inte ha gjort av med sin insamlade energi. Jag bestämde mig för att ta en paus.

Min tränare försökte få mig att komma tillbaka - jag var ju duktig. Jag hade talang. Och trots att jag inte såg det roliga i sporten längre, kom jag tillbaka. Jag fortsatte att lägga varje vaken minut jag hade på simning och skola.

 

Vid höstterminens slut i åttan bröt jag ihop. Allt det nya med betyg, att plötsligt vara tvungen att konstant bevisa att man förtjänade högsta betyg för att kunna få det på papper, blev för mycket. I kombination med simningen blev det alldeles för mycket.

När höstterminen i nian kom föll jag igen, tio gånger så hårt. Kroppen slog till med alla signaler den hade att tillgå. Jag hade ständig huvudvärk, mitt redan existerande axelont spred sig till rygg och nacke, jag tappade rösten totalt, jag hade svårt att sova, jag blev bitter och lättretlig och skrämde därför bort alla jag ville ha nära. Hade jag varit vuxen hade de sjukskrivit mig med diagnosen utbrändhet, men nu vara jag ju bara ett barn, så ingen tog det särskilt allvarligt. Det var bara lite stress. Men jag lärde mig i alla fall något. Jag insåg att bita ihop innebär bryta ihop, och jag tog åtminstone steget och slutade med simningen.

 

När man försöker berätta något sånt här, får man ofta reaktionen ”Men ta en paus då! Släpp kraven för sjutton!”  Och visst låter det som en bra lösning – den låter helt underbar, problemet är bara att den inte är realistisk. Jag har försökt släppa taget, och sänka kraven, i nästan två år -men hittills har jag inte lyckats. Jag har inga problem med att ta en dag ”ledigt” och koppla av, men dagen efter den.. Fy sjutton, då klättrar jag på väggarna. Då skriker kontrollbehovet och alla små prestationsmonster slåss för att få min uppmärksamhet. Plågar mig igenom allt de anser att jag missade under min ”lediga dag”.

Jag vet inte om ni riktigt kan föreställa er det, men redan där, under dag två, är man redo att duka under.

 

Det allra värsta, är att man aldrig känner sig nöjd. Jag har en kompis, som placerats i facket ”svaga människor”, och när vi under en diskussion en gång kom in på betygspress sa jag ungefär så här ”Alla förväntar sig så mycket, alla kräver att man lyckas hela tiden.” och hon svarade ”Tänk då hur det är att aldrig lyckas.” Jag lade ner diskussionen där och då, men mina tankar gick på högvarv. När hon efter tjugoåttamiljoner timmars slit äntligen tar sig över tröskeln och når sitt G, eller vad för mål hon nu hade, står hela världen vid hennes sida och hurrar. De klappar i händer och kramar henne och berättar hur jävla bra hon är. Och hon är stolt, sjukt stolt – med all rätt. Hon har lyckats.

Jag kan inte lyckas. Jag kan lyckas på pappret, andra kan anse att jag lyckas, men jag, jag är aldrig nöjd. Jag vet att jag är ett MVG-barn, och därför är inget mindre än MVG okej. Men blir jag glad varje gång jag uppnår det? Känner jag att jag lyckats? Nej. Jag når G:et på min egen skala. Jag når resultatet ”okej”. Jag kan inte lyckas.

Jag ville säga till henne att hennes värld var full av potentiella lyckanden, men jag förblev tyst.

 

Vad jag antar att jag försöker säga till er är att, döm inte mig på förhand. Och säg stopp när ni ser att jag pressar mig för hårt.


Kommentarer
Postat av: Elin.

du är bra. du är stark. och jag älskar dig så otroligt mycket. <3

2009-01-23 @ 21:31:34
URL: http://aspekt.blogg.se/
Postat av: natalie

förlåt, jag trodde det var nästa vecka, men vad bra att det gick bra :D

det var ett bra tal (skrift ;P) (y)



jag skickar dubbelt brev imorgon, hjärtat <3

du vet att du alltid har mvg +++ hos mig (vi kunde få det på ett bildprov en gång, btw xD).

<33

2009-01-23 @ 23:00:57
URL: http://thesecretwoman.blogg.se/
Postat av: v.

jag visste inte att du hade simmat? vi måste ha tävlat på samma tävlingar och grejer, utan att veta om det.

jag hör till dom där som aldrig kan lyckas. speciellt inte inom simningen. jag har fått höra av både två läkare och fyra sjukgymnaster att jag aldrig kommer att kunna simma igen, men det som känns värst, det sm gör ondast, är att jag i mina egna ögon ALDRIG kommer att lyckas..



och du beskriver den känslan så bra. känslan av totalt misslyckande, över ett MVG. känslan av att se ribban, och då veta, att jag aldrig kommer att kunna hoppa över den.



du är fantastiskt bra <3

2009-01-24 @ 00:34:38
URL: http://zebragalax.blogg.se/
Postat av: Pikachuw

jag hatar mig själv för att jag inte var i skolan idag så jag kunde få höra ditt tal, eller åtminstone få ge dig en kram efteråt och tala omn för dig att du är bra, bättre, till och med bäst i mina ögon <3 .

2009-01-24 @ 02:04:46
URL: http://problematiskt.blogspot.com
Postat av: hugo

Ditt tal var rörande. Anna, stopp! <3

2009-01-24 @ 03:10:25
URL: http://hugopaj.blogg.se/
Postat av: Patricia

stopp.

2009-01-24 @ 12:30:09
URL: http://prodigal.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0