Jag förvånade mig själv. Jag förvånades över hur mycket av mitt gamla jag som krupit tillbaks och funnit sig tillrätta inne i mig. Att jag trots huvudvärk, lite sömnbrist och skrikande axelparti var glad. Fri från dumma destruktiva tankar. Fri från förrädisk längtan och meningslös överanalysering. Inspirerad igen. Villig att ta tag i saker; Jag har ritat, jag har skrivit, jag har läst. Jag har frustrerats över hur värdelös jag är på att spela gitarr. Jag har glömt bort att jag skulle hämta post och vattna blommor, och när jag blev påmind skuttade (ja, skuttade, precis så där som jag alltid gjorde förut) jag ner till Johanssons för att uppfylla mina åtaganden. Leende. Och visst blev jag andfådd när jag skuttade tillbaks, men jag slogs så kraftigt av välmåendet som rusade genom min kropp. Och insikten. Det här är Anna. Jag är Anna igen.