det som gömmer sig i nattens tysthet
det var två månader sedan igår,
tanken kom först som en flyktig påminnelse
en liten snabbspolning av ett gammalt filmklipp
sedan kom reprisen
någon där uppe kände visst för en omtagning
och jag var än en gång utsedd till huvudroll
så jag låg där och skakade
hyperventilerade
grät som om jag aldrig förr gråtit
och paniken vällde upp som en tsunami inom mig
(det finns ingen utväg
jag kommer att falla tillbaka
och tillbaka
och tillbaka
jag är ett pyskfall
jag är bortom räddning
det kommer att komma tillbaka
jag kommer att falla tillbaka
och tillbaka
och tillbaka
och tillbaka)
jag kröp ihop som ett litet barn, vaggade sakta fram och tillbaka
i ett försök att lugna själen
men paniken skrek så högt
och ångesten skrek så högt
att jag inte kunde höra min egen vaggvisa
jag ville ringa er
jag hade behövt en röst som talat förstånd med mig
men klockan var halv tre,
jag ville inte störa
inte abrupt slita er från era drömmar
- jag ville inte störa
rummet krympte, jag behövde ta mig ut
jag var tvungen att ta mig ut
ut ut ut
famlade i mörkret, stapplade nerför trappan
tvekade vid ytterdörren, men fortsatte sedan till köket
ett glas vatten och fler hysteriska tårar
jag önskade att mamma eller pappa hade vaknat
jag behövde dem, en trygg famn
jag ville inget hellre än att krypa ner i deras säng
men det stadiet är passerat
man får inte längre göra så
och jag hyperventilerade och undrade vad fan det skulle bli av mig
(det finns ingen utväg
det finns ingen utväg
det finns ingen utväg)
försökte ta mig samman, andas djupa andetag.
ställde glaset på diskbänken och stapplade upp igen
försökte stänga av, stänga ner
men hela jag skrek
(panikångest panikångest panikångest)
jag slog på datorn och hoppades vid gud att du fortfarande skulle vara inloggad,
och närvarande
- det var du, tack och lov
med meningslösa ord tryckte vi undan det värsta
och precis som förra gången fick du spela hjälten i filmen
fast den här gången var du nog mer medveten om din roll,
även om du säkerligen inte insåg hur stor betydelse den hade
den här gången heller
om jag fått ett "sucks to be you" vet jag inte vad jag hade gjort
antagligen sprungit ut
vankat fram och tillbaka som det psykfall jag kände mig som
tills jag fallit ihop,
utmattad somnat i gräset
fan vilken tur att du bryr dig om mig lite sisådär
det var två månader sedan igår,
och jag har satt saker i rullning igen
det är inte många lediga dagar jag har kvar innan skolan börjar
det är inte mycket som lämnats oplanerat
idag gråter jag för att jag inte litar på mig själv.
jag kommer att hamna där igen,
jag kommer att falla tillbaka
Kommentarer
Postat av: Elin
älskade du <3
Postat av: anna pyttipanna
men du ska veta att jag e så jävla glad att du finns i mitt liv och ring till mig så fort du vill, jag svarar ALLTID för dig!!!<3
Postat av: Maria
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva men jag känner att något måste jag ju lämna efter mig som ett bevis på att jag har läst det här. Jag BRYR mig om dig, ANNA! PutteTuffeTåget, you know<3 Hör av dig om det är något! Även om jag inte riktigt kan sätta mig in i din situation kanske man kan göra något om det skulle vara så. <3
Trackback
