greetings from space
jag blickar ut över ett maskrosfält där det gula bytts ut mot silvergrå alienbollar
vinden blåser mig rakt i ansiktet; hårt, men friskt
som en välbehövd uppläxning
jag har varit instängd mellan fyra väggar i två dygn för att brottas med alientankar
– är man fri först då man brutit sig loss, eller kan man släppas ut ändå?
kan man vara fri utan att veta om det?
man kan åtminstone vara inburad utan att veta om det, det har jag säkra källor på
vindpust, vindpust och miniatyrluftballonger i silvergrått
det är såhär, med solen i ögonen och flera dagars ledighet i backspegeln man känner att problemen avtar
och blir betydelselösa
flyger graciöst iväg likt små maskrosfrö, likt små maskrosrymdskepp
men det är inte över
jag vill inte lura er att det är över, och jag vill inte lura mig själv att det är över
då hamnar jag här igen.
den här gången måste jag se sanningen i vitögat
acceptera skador och rehabiliteringstid
för att bestå
jag tål inte frågor, jag har svårt för omtanke
och jag klarar inte av att vara omkring folk
som den alien jag är, går jag sönder då
men just precis nu, lyser solen och maskrosballongerna svävar i luften
Kommentarer
Postat av: Anna
Du skriver fantastiskt. Även när du behandlar känslor som ångest. Hoppas du mår bättre snart. Styrkekramar
Postat av: Elin C A
Vännen. Jag blir glad när jag läser detta. Det verkar som att en liten bit av ett enormt pussel äntligen har fallit på plats. <3
Postat av: vildatilda
maskrosrymdskepp.. jag gillar det.
<3
Trackback