vinden letar sig in mellan vagnarna och får tåget att tjuta

det skär i mitt huvud, sömntunga ögonlock vill helst lägga ner helt och hållet

kent sjunger om att sömnen kommer som en vän,

ironiskt

snart är det prov och urladdning

jag kommer vara darrig innan och skakig efter

men svimma kommer jag inte göra, för jag svimmar inte

jag bara står och balanserar precis på gränsen

som om det vore någon jävla tävling

tjugoåtta minuter till provet och jag är nästan lika panikslagen

och bortom all kontroll, som jag var den femtonde maj.

pickande hjärta och darrande skal

hysteriska ohejdbara tankegångar

redovisning, min tur: hej jag skäms över vad jag "presterat"

det snurrar i min skalle

bara låt mig domna bort

låt mig svimma;

tjugoen minuter kvar

svimmade aldrig, visste bara inte var jag skulle bli av

eller hur jag skulle lyckas återfå fokus. pressade kroppen för att lyckas gå ner till andra våningen

långsamt

långsamt

springpojkarna där inne jobbade på högvarv, men lyckades inte hämta någon information:

provet gick åt skogen. det var viktigt och jag var ett stort jäkla fiasko.

så darrig efteråt

så skakig

så borta.

svälj och förträng; nu ska vi skällas ut och efter det är det dags för filmkväll

tvingade undan allt bräckligt

skrattade, skrattade, skrattade

mcnuggets och tilltagande regn

Rent och Mamma Mia,

helt underbart.