Ett annat absurt ögonblick ägde rum för ett par dagar sedan. Jag pratade på msn med fyra pojkar från min skola, och sedan, som på given signal, började tre av dem stöta på mig som om det inte fanns någon morgondag. Den fjärde frågade ut mig om en femte pojke, också han från LBS. Jag chockades, och skrämdes. Och förstod verkligen verkligen inte vad det var som hände.

Idag såg jag en pojke som var otroligt lik Oscar. Tittade lite till, och konstaterade att det nog faktiskt var Oscar. Tittade lite till och tänkte att det inte kunde stämma, han bor ju inte här, han går inte i skola här, han har inget alls att göra här.. Så märkte han att jag stirrade och började vinka till mig. Det var Oscar. Väldigt tafatt vinkade jag tillbaks, trots att jag egentligen blev jätteglad över att se honom.
Efter att ha kollat om jag hade kvar hans nummer, och chockats över att jag faktiskt hade det, skickade jag ett sms där jag bad om ursäkt för att jag stirrat så. Han svarade, och vi lät meddelanden korsa luften i lite mer än en halvtimme, sedan var jag hemma, och jag antar att han hade lektion. För han gick visst i Hässleholm i alla fall, sedan drygt ett år tillbaka. Konstigt att vi inte lyckats springa på varann förut.
Jag upptäckte att jag saknat honom. Och det lär jag få göra igen, för jag tror inte att vi kommer säga särskilt många fler ord till varandra.

Något som är jävligt bisarrt är att jag tappar aptiten när jag är stressad. Egentligen borde jag väl äta ännu mer än vanligt för att lyckas ta itu med sakerna och låta dem lämna mitt huvud, men så gör jag som sagt inte. Inte sover jag heller, för det går inte. Någon har satt ett skruvstäd om mitt skallben och trycket är obevekligt och konstant. Folk föreslår huvudvärkstabletter, men det är ungefär lika effektfullt som att sätta ett plåster på ett avslitet ben.

Idag ritade jag. För att få fly undan verkligheten en stund antar jag. Jag ritade en Anna. Det har jag nog aldrig gjort förut.