man kan riktigt känna

hur kylan bestämt kryper sig närmre.

men vi trotsar blåfrusna fingrar

vi trotsar himlen som antar en allt djupare grå nyans

insvepta i filtar på marken

och storslagenheten är öronbedövande

det behövs inget mer, inte ett enda ord

för vi båda vet, att den andra också sitter hänförd

och intensivt lyssnar

till stillhetens symfoni av röda och brandgula toner

teet har tagit slut

och vinden slår ner temperaturen gradvis

men jag undrar om jag någonsin

egentligen

varit varmare än såhär