Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är som gör den så bra, min skola. På vad det är som skiljer den mot de flesta andra.. Men jag tror det har med närheten att göra; att begreppen lärare och elev inte riktigt finns, vi är bara människor. Att vi satt på Annas lilla kontor och snackade en halv natt tillsammans med henne och Emma säger en hel del, och att Sara vågade berätta om en väldigt pinsam dröm bekräftar sanningen i påståendet. Vi är jämlikar, olika åldrar, olika individer, men jämlikar. Jag är så glad över det. Jag är stolt över det. Jag är faktiskt stolt över det.

      Speltvåorna hade arrangerat ett lan i helgen. Vi var där, självklart var vi där. Och jag sprang runt som någon jäkla duracellkanin hela natten. Inte lanade jag, inte spelade jag singstar eller något annat konsolspel, och inte tittade jag på film - men gud vad kul jag hade. Jag vet faktiskt inte var all tid tog vägen. Plötsligt var klockan fyra, och folket somnade sött lite här och var. Själv var jag fortfarande alldeles för hypad för att ens vilja tänka på sömn, så det gjorde jag inte. Lite över fem väckte jag Sara, och kontrollerade att Emma var vaken. Det var hon, sömndrucken, men vaken. Vi begav oss ner till fotostudion och lastade bilen full med loppisprylar för att sedan åka ner till esplanaden och försöka sälja skiten. Det var kallt och med tom mage och en kropp som börjat skrika efter sömn var det inte alls särskilt trevligt, men allt eftersom det ljusnade blev det bättre. Och lite grann sålde vi faktiskt. 

Någon gång vid halv nio kom Peder för att byta av oss och jag och Sara spatserade bort till Konsum för att hitta något att fylla våra ekande tomma magar med. Efter att ha hittat det och ett par pantburkar som vi plockade upp på tillbakavägen började det ösregna, då gick humöret lite i botten sådär. Fast ungefär samtidigt gick blodsockret upp, så det jämnade ut sig.

      Vi gav vädret lite tid att slå om, sedan gav vi det lite mer tid och till sist ringde vi Emma som snällt kom och hämtade oss och alla osålda prylar. Inklämda i hennes bil for vi tillbaks till skolan, och efter lite chillande där tog jag tåget hem. Klockan var då 11.42 och jag hade inte sovit en sekund på trettio timmar - behöver jag berätta att jag somnade på tåget, och att jag inte vaknade av alarmet förrän det hunnit stänga av sig själv? Väl hemma sov jag lite till, sedan tittade jag på en dålig film och sedan sov jag djupt och lugnt hela natten.

      Lätt bakfull (vi snackar nykter bakfylla här, precis som vanligt) vaknade jag av att pappa sågade till hallgolvet med tjutsågen klockan halv tio, och efter lite velande steg jag upp. Dagen flöt iväg och jag mår förvånansvärt bra. Jag är uppenbarligen mer tillbaks än jag trott. Det är fint.

      Och helgen var fin, LBS är fint, allt är fint. Framförallt Sara är jävligt fin.