vi som aldrig sa hora
det finns de som står bredvid och tittar på
de som vågar öppna munnen först när ögonblicket passerat
när dramatiken vandrat iväg
och allt är left-overs från igår
det finns såna där sorgliga jävlar som alla glömmer bort
trots att de står där, alldeles precis intill
de har så mycket att säga, men orden lyckas inte tränga igenom genomskinligheten
de förblir osagda
speciellt de viktiga, de yttras aldrig
(men stopp! sluta för fan!)
att komma i kontakt med verkligheten, att interagera
det är den högsta önskan
att tränga igenom skiktet av osanna ord och oärliga baktankar
det är den högsta önskan
att nå fram, att beröra, att bli berörd
det är den högsta önskan
och den mest orealistiska. bittra sanning.
de som är som jag, jag som är som de
vi som vill sträcka ut våra händer för att hjälpa över avgrunden,
men aldrig ens lyckas lyfta armarna
vi kan aldrig nå fram
vi som aldrig sa hora,
vi som aldrig lät våra fingrar smutsa ner era kroppar då ni vinglat sönder och förlorat medvetandet
vi som trots det satt kvar när ni vaknade upp
vi som höll undan ert hår när ni spydde och torkade varenda tår som föll
vi är också de som förblir bortglömda
små parenteser i tillvaron
(vi som aldrig skrek när vi hade chansen
det är vi som skäms.)
Kommentarer
Postat av: natalie
herregud.
sanning och perfekta meningar.
Postat av: Johan
.
Trackback
