jag såg into the wild, och grät.

när det oundvikliga hände
min kropp i besittning av sådan hjärtvärk och hysterisk gråt
och jag förstod inte hur jag kunde reagera så starkt,
på fiktion

som visserligen inte helt var fiktion, men det fick jag veta först efteråt. när paniktårarna redan kommit. översköljt allt annat.
jag kramades hårt, och sedan hårdare. skrattade åt mig själv, panikskratt, för att känslan inte släppte.
obotlig sorg.
total hopplöshet.

men det är väl så,
de vackra människorna förlorar alltid till sist
finns alltid någon konsekvens någonstans som väntar och väntar på rätt tillfälle
att förgöra
och av någon underlig anledning,
alltid lyckas

livet upprepar sig. bevisar det gång på gång.
striden är slut sedan länge, missförstånd har retts ut
ändå kommer frön, små taggiga klibbiga tankekorn från obehöriga håll
och tränger igenom asfalt
tränger igenom allt

de fina människorna förlorar alltid till sist.
varför?
de sår inga frön.

Kommentarer
Postat av: Sara

"striden är slut sedan länge, missförstånd har retts ut"...

prata?



<3

2010-12-31 @ 01:31:12
URL: http://pehrsonligt.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0