sitter lutad mot en husvägg i falun. det har precis slutat regna, natalie sover.
jag lyssnar på bright eyes och tänker på er. bright eyes är min deppmusik. ni är livets soundtrack
och just nu är ni otroligt samspelta.
jag vet inte var vi står och jag kan inte släppa tanken på hur varje sekund för mig längre bort från er. jag är så rädd att förlora er. så rädd för er. om er.
och så gnager det längst in, för hur bra vänner är vi egentligen om ni lämnar rummet när jag ligger och vrider mig i ångestattacker? eller om ni skär av mig totalt när lite lycka äntligen bryter igenom en åsksvart himmel?
fast jag vill inte tänka så. ni betyder så jävla mycket.

höll på att falla ihop förut. väntade lite för länge med mat, och plötsligt var min kropp tillbaka i samma stadie som dagarna innan den femtonde maj. så fruktansvärt läskigt. så urbota dumt av mig att hela tiden jobba med huvud och kropp separerade. det slutar bara med kaos då. huvudet är alltid lite för peppat, lite för viljestarkt och lite för överambitiöst. kroppen hänger inte med; den kastade in handduken för länge sen. hur många smällar ska jag slänga in mig i innan jag fattar det?

folk passerar oss. antingen stirrar de rakt fram, väldigt väl medvetna om hur vi figurerar i utkanten av deras synfält, eller så vilar de blicken på oss varenda sekund de kan. jag möter dem alla med ett leende, som för att säga att vi är inte helt mentalt störda, trots att vi sitter här mitt i stan med uppställt trangiakök och enorma ryggsäckar, vi är faktiskt helt okej människor. en sovande och en gråtande. iklädda regnjackor och shorts. vi är precis som man ska. tänker jag och ler.
spricker upp i solsken för ett ögonblick när någon ler tillbaka.