jag är inte den som saknar
säger jag
för det har jag aldrig riktigt gjort

slår upp ordet.
för vad är egentligen att sakna?
att vara utan, inte ha, lida brist på; längta efter

jag längtar sällan efter människor
har nog alltid varit naiv nog att tro att vackra blommor inte vissnar
att de alltid står där och väntar på mig när jag kommer hem.
bittert har jag gång på gång fått erfara att så inte är fallet.
de skrumpnar ihop och faller döda till marken, landar vid mina fötter
så sköra att de går sönder om jag försöker röra vid dem

jag har aldrig gråtit vid ett avsked.
jag säger alltid ajdö mentalt så långt innan det fysiska avskedet
att när det väl är där,
är inte jag där

jag är inte den som saknar, säger jag
för det har jag aldrig riktigt gjort

jag trivs alldeles för bra på egen hand. det kan ta veckor av egentid innan jag tycker att det hade varit fint med lite sällskap
jag glömmer liksom bort att det finns en värld därutanför
är det stressen som gör det? det eviga måstet att hinna med allt, överallt?
är det därför ensamhet är så tilltalande?

hur kan jag inte sakna?
hur kan jag glömma att tänka på de människor som betyder mest? hur kan jag spinna runt i mitt utan att vilja ha dem närvarande?
och hur kan jag gå vidare efter fantastiska händelser,
utan att förskräckas över att de tagit slut?

är det för att jag aldrig, riktigt,
är närvarande?
eller för att jag aldrig, riktigt,
låter människor vara närvarande
i mig?

jag är rädd att jag lyckas distansera mig till precis allt

jag är inte den som saknar
säger jag
för det har jag aldrig riktigt gjort
förut