så många ögonblick som behöver bearbetas
det blir som en blockad här inuti
jag stirrar ut genom oförstående ögon, betraktar hur solen tränger igenom grässtråna och målar om åkern
förundras än en gång över hur vackert hemma är.

jag vet inte vad som hände
mitt i allt det fantastiska kröp det i kroppen, jag flydde
stod inte ut med mig själv, ville inte att någon annan skulle se
flydde.
blundade i konstrasten mellan oavbrutet tempo på motorvägen och stillheten på motellet
omfamnade min kropp och bad den att sluta bråka. att istället ta till sig allt det vackra
– upptäcktes, avslöjades
satte ord på saker jag inte visste någonting om, lutad mot balkongräcket

pestsmittad. så avskyvärd att gråten gång på gång steg upp i ögonen
konversationer stannade av när jag kom nära, skratt blev lite för entusiastiska och lite för gälla
jag trodde, hade hoppats på, att det skulle finnas något litet vadjagärgladfördinskull
men allting var mer duhargjortdetoförlåtligaochjaghatardigsåintensivtattjaginteensvillmötadinblick
givetvis släppte jag honom när jag mötte er, givetvis vek jag av från min väg, givetvis sjönk jag ihop och kände mig som det värdelösaste kräk som någonsin existerat när jag såg er
allierade, enade.
hatande.

(pulsen skenar, jag andas häftigt och gråter bara av minnet)

försoning, allting var mitt fel och jag svalde det. vi firade med jättegod mat och skratt
sedan party med stämning på topp,
tills han kom.
ni såg en björn och jag såg de ledsnaste ögon jag någonsin sett
varje ord var ett avsked, trots att ingen av oss ville avsluta något
ingen av oss.
jag vecklade ut kartan och berättade hur vilse vi var, vi valde att försöka hitta ändå
helt fel val fick jag veta sen. sjukt jävla jättefel, trots att ni supportade i vilket fall som
men det handlade väl aldrig om det, egentligen?

ny iskyla i bilen och migrän som fan.
satt på världens vackraste ställe och skrev, men skakade så mycket att det inte går att läsa vad
ångest slog sig till rot i kroppen på allvar
och jag var rädd för er
så jävla rädd

dans och allsång i bilen
skrattattack och pappersplan
finaste ever!

tidsuppfattningen är helt borta. ångest fanns någonstans i slutet. två svalda attacker, och en riktig jävla dunderdos när jag gömde mig under täcket. den tillsammans med solstinget var jävlar i det inte att leka med. jag trodde att jag fysiskt skulle gå i bitar. frossa och syrebrist och sjuk solbränna och sån obeskrivligt jävla intensiv huvudvärk. och ångest. ångestångestångest.
vad tänkte jag på? allt. er, honom, hemma, sommaren.
sen fick jag en panodil och när "febern" lagt sig sov jag som ett barn

finns inget sätt att avsluta. jag har sagt mer än jag borde, jag har sopat ännu mer under mattan
det var en resa jag sent kommer glömma
och den var fin. fantastiskt fin. men med jävligt mörka inslag.