"jag vet att du tvivlar, på din verklighet, efter all förlorad identitet" lyssnar, läser, gråter.

så många människor i mitt huvud och rädsla för vad som kan hända och vad som inte kan hända
och så sårar jag folk jag inte vill såra men jag kan inte alltid visa hänsyn till allt och alla för ibland måste det få handla om mig, fast det känns det som att det alltid gör numera för jag lyckas ju inte ställa någonting till rätta och inte har jag återgått till det normala, det är dags nu
det var dags för ett halvår sen
långt tidigare än så faktiskt
och så är jag alldeles för velig och nu kommer jag såra någon igen för det jag trodde fanns finns nog inte. inte från min sida och det är från den sidan jag vill att det ska finnas något för där finns det alltid alldeles för lite
time'll do us apart
som alltid.

vill du sova?
nej
jag vågar inte försöka slappna av.

Jag gråter när jag i all välmening får ett meddelande om att jag borde ta hand om mig. Ja jävlar vad jag gråter. Och det i sig är ju ett sådant nederlag, för allt jag ska göra är ju att sträva efter att le. Sen kvittar det hur mycket det tär att spänna ansiktet till ett leende, oavsett om det är äkta eller inte. Le borde jag. Ska jag, gör jag. Men man måste få vara ledsen ibland, eller hur? Gör inte det också till en av mina felaktigheter. Finns ju snart inte en enda millimeter av mig som är rätt.

"don't confront me with my failures
I have not forgotten them"