Mitt tal till det nationella provet i svenska b, i en något mer läsvänlig version. Mest för att hälften av de människor som orden är riktade till inte var närvarande då jag framförde det.


Det var inte tänkt att jag skulle hålla ett tal från början. Min förmåga att planera in väldigt mycket mer än vad som får plats i mitt schema gjorde uppgiften omöjlig, tiden räckte helt enkelt inte till. Den ångest det innebar kan den här bilden av Francis Bacon illustrera ganska bra, för som ni kanske kommer ihåg från talet jag höll i ettan så är jag full av orimliga prestationskrav. Jag pratade med David, och talet ställdes in för min del. Den lösningen var jag inte alls nöjd med egentligen, att ställa in uppgifter för att man vet att man inte kommer att klara av dem rimmar väldigt illa med att vara högpresterande – men jag visste att det var nödvändigt. Jag visste att om jag hade gett mig på arbetet under den halva onsdagskväll jag var obokad, hade det inte resulterat i något tal. Bara i ett fint kalasbrak.

Men efter att ha sett er prata, att se er tacklas med nervositeten, peppa varandra, hoppa sprattelgubbe i korridoren och sedan ställa er framför klassen och hålla fantastiskt fina tal – för det var de verkligen, allihop – så kan jag inte låta bli att säga ett par ord själv. Varenda talare sa saker som gjorde mig alldeles varm inombords; aldrig förut har jag blivit så berörd av att någon plockat upp ett gosedjur ur sin väska, eller berättat om den eufori som infinner sig när bollen går i mål, eller av tanken på skolan som en berlinmur. Och aldrig förut har jag suttit genomsvettig och supernervös i ett klassrum som inte förväntade sig ett dugg av mig. Helknäppt.. Vad jag ville komma fram till är att ni var (och är) så fantastiskt jäkla duktiga. Jag vet att jag spottar ur mig superlativ nu, och det tänker jag fortsätta med, för jag menar vartenda ord. Alla var så kloka, så modiga, och så otroligt proffsiga! Jag satt där på min stol och kände mig lite som en dagmamma, stolt upp över öronen för varenda en. Tänkte att Shit, ni är verkligen bäst!

Så jag tänkte göra som Kasper och hålla ett litet kärlekstal till er, även om hans kanske mer var riktat till omgivningen som helhet. Och då är det väl bäst att jag börjar med att berätta att jag i vintras var tvungen att förändra mitt liv ganska drastiskt. Hade jag inte gjort det… låt oss bara säga att chansen att jag suttit i rullstol just nu hade varit ganska stor då. Så ja, läget var inte helt på topp. Jag funderade allvarligt på att hoppa av skolan, för egentligen var det nog det bästa alternativ jag hade. Att pausa ett år, vara ”sjukskriven” och sedan kunna komma tillbaka med lite glädje och energi. Men jag kunde inte förmå mig att ta det beslutet. Jag visste att det inte fanns en chans i världen att jag skulle hamna i en lika fin klass igen, och hur bra skola LBS än är, så skulle den inte vara samma sak utan er. Så vi försökte lösa problemet genom att avlasta på andra sätt, och det är därför jag som ni kanske märkt inte längre är här på tisdagar. 

Även om dessa tisdagar blivit något av ett andrum har det inte varit en ultimat lösning. Det har inte gett mig i närheten av den tid jag behövde för att kunna ladda batterierna, och därför ligger jag på jävligt låg energinivå igen – vilket såklart var den största anledningen till varför jag knappt kunde tänka på det här talet utan att bryta ihop förut. Men trots det ångrar jag inte för en sekund att jag stannade kvar. Om jag inte gjort det hade jag ju aldrig fått höra era fina tal, eller se hur lyckliga och stolta ni var när ni pratat färdigt. Inte heller hade jag fyllts av en sådan värme att jag bara var tvungen att springa ut så fort lektionen var slut för att skriva av mig och försöka få ihop det till något slags tal som inte alls lyckades förmedla vad jag ville säga, men i alla fall, om er. Om hur mycket jag tycker om er. Vi är lite som den här målningen av Karl Höglund. Spretig, ganska odefinierbar, men sprudlande av färg och liv. Och på något sätt vacker. Jag tycker att det är precis så vi är; brokiga och lite konstiga, men väldigt fina.

Anna brukar säga att vi är fantastiska, och i alla fall jag brukar skaka lite lätt på huvudet och tänka att jomenellerhur. Men, ni är verkligen det. Helt jäkla fantastiska.