egentligen har jag inget att säga

Hösten är vackrare än någonsin. Imorse låg dimman tjock och mjuk som bomull över världen. Över åsen stod solen och lyste med all sin prakt, den trängde sig genom diset och bländade mig fullkomligt. Längs åkern löpte silvertrådar. Jag var fullkomligt trollbunden. Bakom mig satt världens vackraste pojke och rörde lätt vid min rygg. Allting var magiskt. Att jag inte körde av vägen är ett under.

Nu sitter jag i eftermiddagssolen och äter glass. För en halvtimme sedan undrade jag om det inte var vår, solen var så varm mot min kind. Nu är kylan påtaglig. Det går så snabbt.

Jag ser att det var en vecka och fyra dagar sedan jag skrev här sist. Det går så snabbt. Under dessa dagar har jag blivit diagnosticerad med ångest, slutit fred med en vän, haft ett första utmanarscoutmöte, sjungit på en välgörenhetskonsert, varit så hungrig att jag inte vetat vad jag skulle ta mig till, läst en bok, varit med om ännu en vändning åt fel håll, varit så lycklig att jag nära på exploderat, känt hur min själ flätats samman med en annan. Och gråtit så mycket att det bildats eksemliknande fläckar under mina ögon.

Jag har blivit en annan person.
Men det är inte längre något jag föraktar.

Kommentarer
Postat av: anna

åh. vad fint det låter. höstlövskram!

2010-10-14 @ 16:07:38
URL: http://www.poetsia.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0