Flödesskrivning rakt upp på nätet. Inte sudda, inte ändra, inte sluta skriva. Jag måste släppa alla hämningar nu, två noveller behövs produceras, och min fantasi begränsar mig omedelbart. Eller rättare sagt; jag begränsar min fantasi. Inbillar mig att den dog precis som allt annat den femtonde maj tvåtusennio. Lite sanning finns det väl i det, men det mesta är mental fängsling. Jag burar in mig själv. Ingen annan. Jag.

Så vad skriver jag om? Människor. Som alltid, människor. Och de bär mina drag, precis som alla karaktärer bär sina författares egenskaper och tankar. Mina karaktärer är ofta tystlåtna, gripna av skuldkänslor, något ensamma. Vid närmre eftertanke får de sällan några bra egenskaper. De är i alla fall inte det som syns. Och det är väl så jag tänker om mig själv också, antar jag.

Men jag jobbar på det. Jag jobbar som fan. Önskar helahela tiden att det gick bättre och snabbare, att inte varje andetag var en kämpan om bättre mående, men det är så det är. Och det får jag acceptera. Aldrig sluta kämpa. Aldrig sluta försöka hitta bra saker i mitt liv, och i mig.

Det är när jag skriver musik betyder som mest för mig. När jag skriver eller ligger och lyssnar tillsammans med en av de två vänner jag kan dela tystnad med. De vet vilka de är. Och de vet att de betyder mer än hela världen för mig. Nu lyssnar jag på Untitled #1 av Sigur Ros. Den är stärkande. Jag tar djupa andetag och slappnar av lite.

Nu tog låten slut, jag passerade testet och det här ska publiceras. Utan censureringar eller skamvrå.