på väg hem
iakttagande ögon
får mig att tveka över mitt eget instrument
och min förmåga att hantera det
inte för att de är kritiska;
de vet inte vad jag gör, förstår antagligen inte ens mitt språk
men de finns i närheten
betraktar
bussen är fylld av deras lukt. manlig, utländsk, tjugofemårsdoft
så karakteristisk
och så ogripbar
trafikmeddelande på radion
vilka vägar jag inte borde ta.
samvetsspöken
återgår till en bok som handlar om oss som inte handlar om oss
gråter å hennes vägnar, deras vägnar, och stannar upp ett par sekunder för att gråta för vår skull
fast då blir ögonen svidande torra
jag har dåligt samvete för att jag inte gråter. för att jag inte hittar sprickorna inte vet vad jag ska göra
hela tiden säger jag vet inte. vet inte vet inte vet inte
jag har dåligt samvete för att jag inte känner på det sätt jag borde, hur det nu kan finnas ett "borde" bland känslor. jag har dåligt samvete för att jag ser ett borde. för att jag sätter upp spärrar och käppar och hinder i något som är så jävla underbart
att jag inte tror att jag förtjänar det
och jag har dåligt samvete för att jag inte tror att jag förtjänar det
för att jag får dig att tro att du inte räcker till ibland
när du egentligen räcker till så mycket att det blir överväldigande och jag inte vet var jag ska bli av
jag har dåligt samvete för att jag har dåligt samvete
och önskar att jag kunde vara precis som du.
du, i alla dina svagheter och mänskligheter
är den allra vackraste formen av liv.
josefinfinfin symamamamamaskin
Deltar i symaskineriets utlottning av en Janome symaskin och hoppas på det bästa! Tävlingen hittar ni här.
varför är det krig bakom dina revben?
i din tröja.
din teckning på väggen, din nalle på byrån ditt mynt på bordet
nej anna låt det vara här jag vill att det ska vara här
låser upp telefonen
letar efter missade samtal: vill ha dem
vill inte ha dem
låser upp telefonen
letar efter missade samtal; vill ha dem
vill inte ha dem
jag älskar ensamhet. självvald ensamhet.
är det här självvalt?
påtvingat?
jag gråter inte
känner inte
panik som inte väller fram utan bara långsamt,
mycket försiktigt,
tar varje cell i besittning
panik som inte väller fram, utan bara långsamt,
mycket försiktigt
kväver gråten
kväver alla uttryckssätt
alla utloppssätt
ett piller för din skull. ny karta.
önskar oss en karta.
önskar oss vad som helst som kan hjälpa.
undrar varför vi behöver hjälp;
när vi tillsammans är det renaste
vackraste
varför är det krig bakom dina revben?
och varför ekar det mellan mina?
nutidsflykt, framtidsflykt, baktidsflykt
jag vill sitta i ett frostlandskap med honom och sluta stelfrusna fingrar runt en varm termosmugg choklad
se solen smeta ut sig över himlavalvet för att sedan försvinna och lämna mörkret åt oss
och jag vill gömma mig i hans lockar och aldrig mer tänka på något annat.
my mind is a wild monkey
är otroligt ledsen att ommwriter inte finns till pc
jag känner att jag behöver den nu. få ur mig tankar ord känslor
i ett ursinnigt flöde som ingen stryper åt
varför är det så svårt att kontrollera sig själv och sina känslor? förresten är det väl just det jag borde lära mig att bortse från; kontrollbehovet
mm. nitton minuter av ingenting i skolan
och det kryper i kroppen. hur övervinner man det? jag ska. jag ska.
men hur?
jag känner mig så själlös när jag skriver här, som en ständigt hungrande depressiv varelse
saknar riktig, nära vänskap så brutalt mycket.
femtonde oktober
flykt
gråt
stress
lycka
stress
kallprat
konfrontation
gråt
flykt
stress
stress
gråt
egentligen har jag inget att säga
Hösten är vackrare än någonsin. Imorse låg dimman tjock och mjuk som bomull över världen. Över åsen stod solen och lyste med all sin prakt, den trängde sig genom diset och bländade mig fullkomligt. Längs åkern löpte silvertrådar. Jag var fullkomligt trollbunden. Bakom mig satt världens vackraste pojke och rörde lätt vid min rygg. Allting var magiskt. Att jag inte körde av vägen är ett under.
Nu sitter jag i eftermiddagssolen och äter glass. För en halvtimme sedan undrade jag om det inte var vår, solen var så varm mot min kind. Nu är kylan påtaglig. Det går så snabbt.
Jag ser att det var en vecka och fyra dagar sedan jag skrev här sist. Det går så snabbt. Under dessa dagar har jag blivit diagnosticerad med ångest, slutit fred med en vän, haft ett första utmanarscoutmöte, sjungit på en välgörenhetskonsert, varit så hungrig att jag inte vetat vad jag skulle ta mig till, läst en bok, varit med om ännu en vändning åt fel håll, varit så lycklig att jag nära på exploderat, känt hur min själ flätats samman med en annan. Och gråtit så mycket att det bildats eksemliknande fläckar under mina ögon.
Jag har blivit en annan person.
Men det är inte längre något jag föraktar.
analysera sönder, allting är dubbeltydigt. för allting är dubbelsidigt, och lite för komplext
den kramar liksom sönder, huvudvärken
har tappat tron på uppgång, välgång, framgång
livet är mer en ändlös klagosång
och jag vill sluta sjunga
sluta upp med att salta hopplösa ord
och sedan låta dem falla som snö över mig
fast snö är ju
vackert
och vackert och sälta går inte ihop. för sälta är tårar, kallsvettiga händer
spermafläckar på lakanet
allting som är ensamt
är salt
---
och det enda min längtan handlar om, är tvåsamhet
vid en saltvattenkant.
bortglömda textfragment från december, fortfarande sanna
stjärnorna ni kastade upp mig till
de hånler
och säger att ryggradslösa varelser, som jag
inte hör till
och jag, jag klär mig i guldstjärnor
så att jag också kan
skimra
begäret i era blickar är det som driver
och det kvittar om bränslet är slut eller batteriet är slut eller
jag
är slut
man kan klara sig på ingenting
frånvaron som lyser i ögonen behöver inte avslöja en
trots att den är det enda som egentligen är
närvarande
lugnar en sargad själ
---
huvudvärken. magen. livet.
allting gör så jävla ont
allting gör så jävla ont
---
läser vad du skrivit
och gråter
för det är så vackert
du är så vacker
och jag är inte.
och gråter
för det är så vackert
du är så vacker
och jag är inte.
som att magi är synonymt med dina andetag
det är förunderligt
hur stjärnor bara tycks falla
när jag går bredvid dig
och för varje dag blir jag flera år äldre
skriver mejl till en vän
om hur livet är
vilka kaosbanor mina tankar vandrar i
hur mycket jag älskar.
men här,
har jag inte längre lust att berätta
det finns inget att återkomma till
inte nu
inte i mitt nu.
om hur livet är
vilka kaosbanor mina tankar vandrar i
hur mycket jag älskar.
men här,
har jag inte längre lust att berätta
det finns inget att återkomma till
inte nu
inte i mitt nu.
delade ögonblick
hon löser suduko
jag skriver dikter om saker som bara finns i mitt huvud
likadana pennor har vi.
tänk att så små saker kan binda samman människor..
jag undrar vad hon gör när hon inte sitter på ett tåg och löser suduko. gråter hon? är hon lycklig?
har hon barn som väntar där hemma? eller har de redan hunnit flytta ut?
kanske är de ofödda, sedan länge förträngda önskningar
kanske fanns de aldrig ens i längtan
hon klev av tåget nu. jag fortsätter att tänka på henne, och känner mig lite dum.
tittar ner på min penna,
hennes suddigum var bortsuddat
mitt är nästan helt
nu satte sig en ny människa där hon satt. hans ben är så långa att han knappt får plats
från sin väska tar han upp ett inbundet block och en blyertspenna
jag undrar vad han skriver i det. vilken musik han gömmer i sina hörlurar
jag vill studera honom intensvit, men slår ner blicken
tittar åt andra håll
vill inte störa honom i hans skapande, inte tränga igenom hans tankar
framförallt inte råka möta hans blick under någon av de stunder då han tittar upp för att ta in sin omgivning.
fast det har jag redan gjort ett par gånger
och nu undrar jag,
om han inte också funderar
på vad den okända människan snett framför honom skriver
jag ville ge honom en förklaring på varför jag så intensivt betraktade hans rörelser
velade fram och tillbaka, bestämde mig sedan för att ge honom den här texten
renskrev ett par rader
och så stannade tåget i lund
jag klev av,
något besviken på mig själv.
jag skriver dikter om saker som bara finns i mitt huvud
likadana pennor har vi.
tänk att så små saker kan binda samman människor..
jag undrar vad hon gör när hon inte sitter på ett tåg och löser suduko. gråter hon? är hon lycklig?
har hon barn som väntar där hemma? eller har de redan hunnit flytta ut?
kanske är de ofödda, sedan länge förträngda önskningar
kanske fanns de aldrig ens i längtan
hon klev av tåget nu. jag fortsätter att tänka på henne, och känner mig lite dum.
tittar ner på min penna,
hennes suddigum var bortsuddat
mitt är nästan helt
nu satte sig en ny människa där hon satt. hans ben är så långa att han knappt får plats
från sin väska tar han upp ett inbundet block och en blyertspenna
jag undrar vad han skriver i det. vilken musik han gömmer i sina hörlurar
jag vill studera honom intensvit, men slår ner blicken
tittar åt andra håll
vill inte störa honom i hans skapande, inte tränga igenom hans tankar
framförallt inte råka möta hans blick under någon av de stunder då han tittar upp för att ta in sin omgivning.
fast det har jag redan gjort ett par gånger
och nu undrar jag,
om han inte också funderar
på vad den okända människan snett framför honom skriver
jag ville ge honom en förklaring på varför jag så intensivt betraktade hans rörelser
velade fram och tillbaka, bestämde mig sedan för att ge honom den här texten
renskrev ett par rader
och så stannade tåget i lund
jag klev av,
något besviken på mig själv.
.
pausar lite till. måste komma i fas
med något, livet antar jag
innan jag strör fler
meningslösa
ord
omkring mig
med något, livet antar jag
innan jag strör fler
meningslösa
ord
omkring mig
.
önskar att jag kunde vara en bättre vän.
laga istället för att försöka förstå
