Rött hus, vita knutar - knutna handflator.

Här kommer novellen jag skickade in till Drugsmart och kom fyra med. Personligen tycker jag att sista stycket är katastrofalt dåligt, men att resten är rättså okej. Läs gärna och kommentera vad du tycker. Och för guds skull, var ärlig! Jag blir inte ledsen över en kritisk kommentar, jag blir glad, för då vet jag vad jag ska förbättra.

 

 

Rött hus, vita knutar

- knutna handflator.

 

Jag satt och småfrös på den regnvåta asfalten. Det var efter midnatt. Stjärnorna försökte tränga sig igenom de tunna molnen, lysa genom dimman. De väntade sig ett mirakel. Men mirakel sker inte på sena fredagskvällar, inte på småtimmarna på lördagsmorgnarna heller. Allt som sker är att någon spyr, någon springer gråtande hem, någon spelar rollen som lycklig väldigt bra.

Stjärnor kan inte veta allt.

 

Jag satt på ett militärgrönt sittunderlag på trottoaren. Bejakade, vaktade. Bredvid mig stod en termos med varm choklad, halvt uppdrucken. I vänsterfickan på min röda regnjacka lågmobilen och väntade, beredd på att snabbt kontakta larmcentralen.

Det doftade vår.

 

Det var i maj. Natten var inte längre lång och tom, fylld av ensamhet. Ljuset hade sakta men säkert kommit tillbaka. Min blick var fäst på det vibrerande huset framför mig. På de dansande, skrattande kropparna. På alla som var där men ingen brydde sig om, på människor som fick sin första kyss, på människor som gömde sina verkliga jag och skickligt spelade rollen som någon annan. Vem som helst, för att slippa sig själv.

Jag betraktade alla som fyllde sina liv med hjälp av flaskan, som så många gånger förr.

 

En bil for förbi mig, förstörde min nattsyn för ett par minuter. Jag tog en klunk varm choklad, grimaserade när den brände till på väg ner genom strupen. Kände sedan värmen sprida sig genom kroppen.

Innanför fönstret på andra sidan gatan stod en tjej och halsade. Lyckodryck, kärleksbrygd, självförtroendevätska. Vodka. Absolut vodka. Absolut för liten flicka.

Hon såg inte ut att vara en dag över tretton. Ett djupt urringat linne avslöjade det mesta av hennes små bröst. Hennes ögon var hårt svartsminkade och huden i hennes ansikte var dold bakom ett tjockt lager foundation. Hennes ljusa hår var slitet av alla gånger som det blonderats och plattats. Hela hon såg sliten ut. Liten flicka.

 

Hon dansade med sig själv och sin flaska där inne. En dans full av sorg. Av ensamhet. Hon utstrålade ensamhet. Sårbarhet.

Jag såg hur pojkarna värderade, beräknade. Krävde. Såg sin chans.

En pojke tog den.

 

Han var lång och rättså muskulös, på ett vackert senigt vis. Hans bruna kortklippta hår var noggrant tillrufsat, inget var lämnat åt slumpen. Han var en perfektionist, om än en desperat sådan.

Han var klädd i ett par mörka, lagom smala jeans. De satt en bra bit ner på rumpan, kalsongerna doldes av en lång röd t-shirt. En röd t-shirt med ett häftigt tryck. Han var en så kallad häftig pojke.

 

Långsamt och självsäkert stegade han fram till flickan. Kupade handen runt hennes öra och viskade något som fick en låga av hopp att tändas i hennes ögon. Hon log ett försiktigt leende och vände upp ansiktet mot honom. Han var nästan ett helt huvud längre.

 

Han tog hennes hand, flätade in sina fingrar mellan hennes, sedan böjde han sig ner och kysste henne mjukt. Det hade kunnat vara en vacker kärleksscen, ett ögonblick av ren och skär lycka där huvudpersonerna äntligen får varann – men någonting gav mig kalla kårar. En hård klump i magen.

 

Kyssen förändrades. Den var inte längre vacker. Den blev ett bevis på vem som var starkast. Hans kropp krävde mer än hennes lilla tunga kunde ge, och han lät sina händer vandra fritt över hennes kropp. Kännande, klämmande. Återigen, värderande.

Jag såg hur hon stelnade till, hur lågan av hopp släcktes under en rejäl kalldusch. Men hon sa ingenting. Hennes läppar var upptagna.

 

Efter någon minut tog han henne bryskt i handen. Slet med henne ut ur rummet, ut ur hallen, ut genom ytterdörren. Flickan var panikslagen. Hennes noggrant plattade hår böjde sig lite i den fuktiga luften. Hennes eyeliner hade halkat ner lite, och förvrängde konturerna av hennes ögon. Hennes underläpp darrade.

Om det var av köld eller rädsla vet bara hon, men jag har mina gissningar.

 

Han drog med henne till det vänstra ytterhörnet av huset. Det var lagom avskilt där. Halvt dolt bakom den meterhöga häcken, som omringade bostaden. Närmsta gatlykta stod så pass långt bort att de var dolda i mörker.

Han tryckte upp henne mot den sträva träväggen. Det var ett rött hus. Rött med vita knutar. Ett typiskt svenssonhus.

Hennes linne- och bh-band hade halkat ner, och lämnade hennes axel bar. Vit sårbar hud.

Han knäppte upp knappen i sina jeans.

 

Min hand vaknade till liv och tog snabbt upp telefonen. Slog ett ett två. Ett tyst rop på hjälp. En kort bön om att förhindra ett hemskt brott, och ett ännu värre människoöde.

- Larmcentralen SOS alarm.

Orden hoppade huller om buller ur min mun, en flod med ett enda uppdrag. Kom hit, kom snabbt. Rädda.

 

Han drog omilt ner hennes byxor. Hennes smala replay-jeans. Han slet brutalt av hennes linne. Det gick i sönder. Tygbitarna singlade sakta ner på marken, som två svarta olyckskorpar.

Hon försökte skrika, men han kvävde hennes rop under sin hand. Hon försökte slita sig loss, knuffa undan honom, bita i hans hand, knäa honom i skrevet.

Hon lyckades inte. Jag såg henne ge upp.

 

Han kysste henne igen. Hungrigt, girigt. Försökte äta upp henne inifrån. Hans högra hand vandrade ner till hennes bröst. Tryckte och klämde.

Hans vänstra drog ner gylfen.

 

Då. Blåljuset lyste upp den regnvåta gatan, sirenerna spelade ikapp. Pojken stelnade till när ljudvågorna nådde hans trumhinnor. Paralyserad, chockad. I ögonvrån registrerade han hur en ambulans och en polisbil parkerade på trottoaren bredvid häcken, men han flyttade sig inte. Rörde sig inte en millimeter.

Hans jeans gled långsamt ner, blottade ett par döskallemönstrade boxerkalsonger, men han märkte det inte. Stod bara kvar, fastfrusen, med uppspärrade ögon.

 

Polisen tog hand om honom. Ledde honom varsamt till den blåvita bilen. Han gjorde inget motstånd. Sjukvårdarna gick för att hämta flickan. De viskade något om en chock till varandra.

 

Vild som en katt sparkade och klöste hon på alla som närmade sig. Skrek, fäktade, bet. Skrek igen. Högt. Ett vrål av djupaste sorg. Ensamhet.

 

I skenet från fönstret blänkte det till på hennes kind. En vattendroppe, en tår. Singular.

Hon sprang fram till ambulansen. Slet i dess dörrar. Vände sig mot sjukvårdarna, skrek. Men kör iväg mig nu för helvete! Hennes axlar skakade av gråt. Hon sjönk ihop, gled ner längs ambulansens baklucka. Lade sig i fosterställning där på asfalten.

Liten flicka.

 

Jag reste mig upp. Plockade ihop mina grejer, gick hem. Flickans ensamhet speglade sig i mina ögon. Mina fötter trampade hårt på trottoaren. Försökte överföra alla problem till den. Göra blandningen av olja och grus till en syndare. Upphovsmannen till allt bråk. Alla fel, alla brister.

Jag vet att gud inte existerar.

 

 

 

I nästa måndags morgontidning fanns en artikel om flickan. De skrev att hon måste ha haft en skyddsängel. En sjujäkla tur.

Jag slog ihop tidningen med en fnysning. Det finns inga skyddsänglar. Inga änglar alls. Inte heller helgon, hjältar eller goda feer. Det finns inga allvetande stjärnor, inga mirakel. Ingen gud. Bara sunt förnuft - eller avsaknaden av det.

Vodka är en olycksbrygd.

 

 

 

 

 

Anna Arvidsson.


Kommentarer
Postat av: v.

Du borde vunnit. Jag fick rysningar och en klump i halsen. En skrik-klump. Jag älskar det. Din text alltså :]

2008-07-24 @ 12:22:23
URL: http://zebragalax.blogg.se/
Postat av: Carro

Det är en sak jag inte riktigt förstår... Vad gör personen som berättar därute? Vaktar de random-personer som finns inne i huset på nåt sätt? Hon tror ju inte på skyddsänglar, men hon räddar en liten tjej från att bli våldtagen? Är det hennes syster kanske? Det känns som om hon känner henne mycket väl, eller det är kanske bara en väldigt utvecklad inlevelseförmåga? Hmm, aja, ag håller nästan med dig angående det sista stycket, kändes bara som sensmoral i jämförelse till resten av novellen... Men grattis, en fjärdeplats är väl helt ok, nästa gång vinner du säkert ska du se ;-)

2008-08-31 @ 21:50:06
URL: http://carrolalingh@bloggspace.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0