det är inte milen, det är resan
Och vilken resa det var. Den tjugotredje klev vi av tåget i Rättvik, solen sken och Siljan såg otroligt lockande ut. Vi motstod dock denna frestelse och begav oss istället till apoteket, turistbyrån och konsum. På alla ställena var vi rädda att slå omkull både folk och varor med våra stora ryggsäckar, men på något mirakulöst vis lyckades vi undvika alla missöden och kunde återvända till stranden med våra leenden i behåll. Vi slog oss ner under ett träd och njöt av småtomater, juice och mackor med kräftost. Ni anar inte hur gott det var!
Allting var magiskt trots att vi jagades av alla möjliga sorters flygfän och rev upp benen lite mer för varje stock vi försökte kliva över. Någonstans stannade vi en kort stund och fyllde på med lite energi i form av digestivekex, sedan fortsatte vi på stigar som blev allt mer osynliga. Så försvann de oranga markeringarna också, och vi blev lite småskakis. Gick lite hit och lite dit, spanade efter minsta spår av oranget på träden, hittade slutligen någon markering, gick ett par meter och tappade spåret igen. Efter en kilometer var det inte roligt längre. Skogen var full av ödsliga hus som gjorde mig riktigt obehaglig till mods och mörkret började falla. Överallt fanns fällor i form av nedhuggna träd som försökte få oss att trilla. En gång lyckades de. Myggen började bli outhärdliga, ljuset blev skumt, vi hade ingen aning om var vi befann oss. Och inte hade vi sett en enda människa sen vi lämnade asfaltsvägen för flera timmar sedan. Mina ben började skaka, det var svårt att kontrollera dem med så lite energi i kroppen. Natalie var fortfarande målmedveten, jag beundrar hennes positiva anda och envishet, verkligen. Med gråten i halsen stannade vi någonstans på ett lite öppnare fält där markeringarna än en gång försvunnit och tryckte i oss choklad och digestivekex. Oljade in oss med myggmedlet, såg hur knotten bokstavligen drunknade på våra armar. Fy fan vad rädd och trött och uppgiven jag var. Men vi fortsatte, vi fortsatte, och slutligen kom vi fram till den raststuga vi tänkt äta kvällsmat vid – det var bara det att klockan hade hunnit bli elva. Vi satte oss uppgivna på trappan och fäktades lite till med myggen, innan vi vågade öppna dörren – där vi möttes av ett jättemysigt rum med sängar, bord och en hel massa stearinljus. Vi bestämde oss för att slå läger inomhus och kunde äntligen börja laga mat. Insåg att vi vandrat i princip konstant i sex timmar, skrattade lite och kände att vilket fantastiskt äventyr det här kommer bli!
Nästa dag började ganska kaosartat med känslostormar. Kroppen var helt slut och psyket ganska sargat, så vi var väldigt glada att vi fått ordentlig (och myggfri!) sömn. Efter frukost fanns det inte mycket annat att göra än att bita ihop och försöka ta sig ut ur den förbannade skogen, och när vi slutligen nådde en liten by vid namn Lisskog kändes det lite som att vi kommit till himlen. Vi lagade lunch och sov lite i gräset. Samlade kraft. Såsmåningom fortsatte vi, den här gången på en väg, och gud så härligt det var att se på kartan hur fort vi förflyttade oss framåt. Vi vandrade och vandrade, lagade kvällsmat på en vändplats, pratade lite med en cyklist från Sågmyra, vandrade sedan vidare och slog runt klockan tio läger på en äng i en liten by precis utanför Bjursås.
Morgonen efter detta var vi så slitna att tårarna duggade tätt. Vi förbannade oss själva för att vi inte lyssnat mer på våra kroppar när de sa att det kanske var dags att sätta punkt för dagen, och kom snart fram till att vi kanske skulle sikta på Falun istället. Att det viktiga inte var att själva gå vartenda steg till Gävle, utan att vi tog oss dit. Lite lättare till sinnet började vi gå igen, och efter ett par kilometer satte vi oss ner i ett dike för att vila och stoppa i oss lite snabba kolhydrater. Jag tog upp kartan och måttade hur långt det kunde vara till sjön vi planerade att bada i, och ungefär då kom två stavgångare fram och sa hej till oss. Undrade vart vi skulle och lite så, och efter lite pratande om kartor och vägar blev vi hembjudna till dem för att äta middag, något både jag och Natalie med jublande hjärtan tackade ja till. Vi fick en snabb guidning genom byn, tog oss en titt på en typisk parstuga och hembygdsparken innan vi nådde deras hus. Väl inne erbjöds vi att låna både dusch och tvättmaskin, och våra jublande hjärtan sjöng om möjligt ännu högre. Vi var så genomlyckliga över vilka fina människor vi träffat att vi knappt kunde uttrycka vår tacksamhet. Så fick vi även erbjudandet att tälta i deras trädgård, eller sova i deras gästsängar om vi hellre ville det, och vi stod som handfallna. Kunde verkligen inte förstå att det fanns människor som var så genomsnälla som Åke och Gunilla var.
Att duscha var som att kliva in i himmelriket (ni förstår, efter tre dagars intensiv vandring i närmre 30 graders stekande sol är man inte särskilt fräsch, lägg på en hel massa klibbig djungelolja och ännu mer smuts på det, så kanske ni kan förstå ungefär hur äckliga vi var), och maten vi sedan bjöds på... Jag skojar inte när jag säger att jag åt fem portioner, och att salladen var den godaste jag någonsin ätit. Åh, det var så fint, så otroligt fint. På kvällen gick vi på konsert i kyrkan; en kvinnokör från grannbyn sjöng och spelade låtar med Dalaanknytning. Otroligt duktiga var de, och jag kunde inte låta bli att sakna att sjunga i kör litegrann.
Nästa dag följde vi med Gunilla in till Falun, och vi promenerade runt lite på egen hand medan hon uträttade sina ärenden. För första gången på vår resa regnade det, men oss gjorde det ingenting. Vi stod med våra regnjackor utanför muséet och myste. Efter att ha åkt tillbaka till Åke och Gunilla för att äta lunch for vi sedan vidare mot Insjön, Leksand, Tällberg, Sågmyra och en massa små vackra dalabyar, Gunilla guidade oss och berättade små historier om saker hon upplevt och om typiska traditioner för Dalarna. På kvällen åt vi sedan ännu en fantastiskt god måltid, och kalasade dessutom på rabarberpaj. Samtalen som fördes den kvällen var så djupa och ärliga att det kändes absurt att vi bara känt varandra i drygt ett dygn. Jag måste få lov att upprepa mig: fint var det, så otroligt fint var det!
Det bestämdes att vi skulle sova hos dem två nätter till, och nästa dag skulle de ut på äventyr så vi hade huset för oss själva. (Kan ni tänka er det, att det faktiskt finns människor som lämnar ut sin husnyckel till två främlingar år 2010?) Vi cyklade bort till en sjö vid namn Bjursen och gick sedan en vandringsled på berget intill. Utsikten var fantastisk och humöret var på topp. Solen strålade och de blåa markeringarna satt precis där de skulle – hela vägen runt. Kändes otroligt bra.
Planen var att vi skulle bada när vi tagit oss runt, men eftersom ingen av oss var riktigt sugen på det så struntade vi i det, vi besökte konsum och blomsterhandeln istället. Duschade (kändes nästan lika himmelskt som gången innan) och satte oss sedan på balkongen och spelade kort. Skrev en del, pratade en del. Hade allmänt supermysigt.
Nästa dag var vår sista tillsammans med Åke och Gunilla, sorgligt men sant. Tillsammans vandrade vi längs grusvägar mot Falun, och efter att jag och Natalie lagat lunch åt oss var det dags för dem att vända hemåt igen. När hejdåkramarna utbyttes var vi nog alla lite tårögda – tänk att vi funnit så fina vänner i varandra.
När Åke och Gunillas ryggtavlor var ur sikte fortsatte även jag och Natalie, mot Varpan, där vi tänkte slå läger för natten. Det var bara det att när vi kom dit var klockan knappt eftermiddag och vi hade verkligen ingen lust att stanna då, så vi fortsatte. Ganska dumt gjort. Mitt knä gav nämligen upp en stund senare, antagligen överbelastat, och vi behövde hitta någonstans att slå upp tältet på snarast. Men vägen var kantad av sommarstugor, och ingen vi knackade på hos kunde tänka sig att låta två tjejer tälta på deras tomt. Tillslut erbjöd sig en man att köra in oss till campingen i Falun (som bara låg ett par kilometer bort) och även om ingen av oss egentligen ville bo på en camping blev vi väldigt glada över att en lösning äntligen uppenbarade sig. Tacksamma lastade vi in våra väskor i bilen och for sedan dit. När vi checkat in på campingen var det dock som att uppnå antiklimax. Personligen ville jag bara bort därifrån, det var så fel, både att betala närmre trehundra kronor för att sätta upp ett litet tält och att överhuvudtaget bo där, på en liten inhägnad gräsplätt... Natalie var inte heller superglad, så vi bestämde oss för att gå in till centrum. Utan packningen på ryggen klarade mitt knä tack och lov det. Vi spanade runt lite, letade efter någonstans vi kunde slå upp vårt tält nästa natt, och hittade ett par alternativ som verkade helt okej. Peppen steg igen, ganska jättemycket.
När skymningen föll och klockan blev elva insåg vi att vi var i oerhört stort behov av godis. Vi frågade runt och fann slutligen ett Statoil som visade sig vara svaret på våra böner. Vi räknade efter lite på hur långt vi kunde ha gått under dagen och kom vi fram till att det måste vara närmre fyra mil.. En stor godispåse blev det. Oj vad vi förtjänade det.
Bakslaget nästa morgon var dock inte att leka med. Vi väcktes klockan sju av envist fågelkvitter och en outhärdlig hetta. Åt, duschade, checkade ut. Begav oss in till centrum igen, däckade i en park. Där låg vi sedan resten av dagen, båda ganska illa tilltyglade både fysiskt och mentalt. Det var en otroligt jobbig dag, men jag skulle för allt i världen inte vilja byta ut den. Det var något som hände i den, med oss. Det var en viktig dag.
På kvällen ringde Åke och Gunilla, de tänkte cykla in till Falun (ca 2,5 mil för den som undrar) för att hälsa på Åkes far, och undrade om de fick komma och säga hej till oss också. Om de fick! Både jag och Natalie blev alldeles glada i magen bara vi såg deras namn på mobilens display. Så slutade dagen vackert ändå, med en glass i handen och tre fantastiska människor intill. Livet är allt bra fint. Har jag sagt det förut?
Vi slog upp tältet i samma park som vi suttit i hela dagen, det var visserligen lördagskväll, men en mer död stad än Falun hade varken jag eller Natalie sett förut, så vi hade ingen anledning att vara oroliga. När vi lagt oss visade sig att det faktiskt fanns ett gäng som tänkt festa i vår lilla park, och givetvis var de intresserade av vad det var för knäppskallar som satt upp ett tält mitt i parken, men när de såg att det fanns "en sån där räv" på tältduken drog de slutsatsen att det var svindyrt och vågade därför inte ta kontakt med oss. Vi skrattade lite och somnade sedan. Fast att vi sov särskilt bra kan jag inte påstå att vi gjorde.. Det var en vaksam sömn. Inte orolig, men vaksam.
Så blev det morgon och vår sista dag i Falun var kommen. Vi började med att gå på museum, vilket faktiskt var ganska mysigt. Lunchen blev dock väldigt sen på grund av detta, något min kropp inte alls tyckte om. Regnet började falla, Natalie somnade och mina tankar vandrade i ganska dystra banor.
Sen någon gång vände humöret, och vi kom på den briljanta idén att dygna eftersom vi ändå var tvugna att gå upp tidigt (vår buss till Gävle gick 07.05). Vi köpte pizza, cola och supermycket godis och parkerade oss framför radiohuset. Hur ska jag kunna beskriva resten av natten? Vi spelade kort, vi sjöng med i fin musik, vi åt så mycket att vi kände oss spyfärdiga, vi dansade, vi slog kullerbyttor, ropade god morgon till främlingar klockan fyra, såg solen stiga upp över kyrkan, såg staden sakta vakna. Vi läste texter vi skrivit under veckan för varandra, ofärdiga verk vi knappt läst igenom själva. Och hur fint det är, vilken tillit det kräver och vilken styrka det ger; det går inte att försöka beskriva. Jag är så otroligt glad att jag har en människa att dela så stora små saker med, att jag har Natalie. Tack.
Halv sex öppnade tågstationen sina portar, och vi förflyttade oss dit för att kunna fräscha upp oss lite. Klockan sju påbörjade vi sedan en lång resa hemåt efter en fantastiskt resa framåt, bakåt, uppåt och neråt. Det är sällan man verkligen märker att någonting förändrar en, men den här resan satte definitivt sina spår i mig. Jag är så glad att vi gjorde det, och jag är så glad att vi lät resan bli vad den blev. För det är inte milen det handlar om, det är resan.
valborg
AIRTIME - Kandersteg!
AIRTIME :D
färgstark, med er.
insvept i solskensmönster
and off i go!
I feel good, I knew that I would
So good, so good, I got you!
tankeskingrare
snabba vändningar
Anna Jönsson är scout i Sösdala Scoutkår, något hon tycker väldigt mycket om. Hon tycker dock mindre om den syn många andra har på hennes fritidsintresse.
Idag lyser Anna Jönsson ikapp med sitt eldröda hår, fast det är förståeligt - hon talar ju om något hon brinner för, nämligen scouting.
– Att jag blev scout var lite av en slump… Jag tyckte att det verkade kul, och jag måste erkänna att jag föll lite för gratisreflexerna som rekryterarna delade ut. Hur som helst provade jag en gång, och jag tyckte att det var jättekul, så jag fortsatte. Idag har jag varit scout i nästan fem år – och jag älskar det!
Varje onsdag spenderar hon en och en halv timme tillsammans med resten av sin patrull. Den tiden består av skratt, stim och stoj, men också av djupare saker såsom nykterhetsengagemang, likabehandlig, värnande om naturen – och såklart av det viktigaste av allt; djupt rotad gemenskap.
– Det är det allra bästa med scoutingen; gemenskapen. Och att man får vara sigsjälv. Det finns ingen som skryter om hur full han/hon var i fredags här. Inte heller någon som klagar på fula kläder eller ett annorlunda utseende. Det är som om vi är fria från alla statuskrav som resten av livet består av.
– Det är synd att så få vill se på den sidan av myntet bara… Scouting har fått en sådan enorm töntstämpel. Det klassas som något man bara håller på med när man är liten. Jag vet inte riktigt varifrån den uppfattningen kommer, men i filmer är töntarna väldigt ofta scouter, kanske är det därför… Överhuvudtaget har ordet scout fått en väldigt dålig klang i media. Det känns ganska tråkigt, för vi gör ju ett bra arbete i samhället, det borde värderas mer än något som katten släpat in.
Att det inte bara är media som nedervärderar verksamheten är nog hela scoutsverige ense om. Anna har varit med om ett flertal tråkiga grejer, men tror att det hon upplevt är långt ifrån det värsta som hänt.
– Folk i min skola har skrivit en hatsång till oss, där de ber oss att dö, berättar hon.
– Det som är värst är att de faktiskt lagt ner lång tid på att få den att rimma och låta bra. Jag förstår inte varför det skulle vara så viktigt att trycka ner oss.
– De tror att vi bara springer runt i skogen och äter bark, men det är så mycket mer. Visst, allting är inte solsken och glada miner hela tiden – på Jiingijamborii till exempel (det stora lägret på Rinkaby förrförra sommaren), vaknade vi mitt i natten av att det regnade in. Och inte lite heller! Det var bara att ge sig ut i ösregnet och börja bygga vallar som skulle hålla vattnet borta från oss och vår packning. Ingen humörhöjare direkt, men utan tvekan nödvändigt.
– Goda minnen finns det desto fler av, och faktum är att de dåliga minnena ofta blir goda sedan, för när man väl tagit sig igenom svårigheterna når man något slags stadium av oövervinnelighet. Det är en underbar känsla.
– Nu senast var vi på en vandringshajk i Hässleholm och egentligen gjorde vi väl inget speciellt, men det var tokhärligt! Vi vinkade på alla vi mötte och åt tårta mitt i natten. När vi gick en liten kvällspromenad skrattade och stojade vi så mycket att folk måste ha undrat om vi var påverkade – men det fina var just att vi inte var det, så vi kommer att komma ihåg hur roligt vi hade och hur fint det var!
Nu lyser Anna om möjligt ännu mer än hon gjorde i början av vårt samtal. Hon har klätt sig i ett brett leende och glittrande ögon.
– Om ni kommit till ett av våra scoutmöten hade ni kanske först skrattat åt oss, men efter ett tag lovar jag att ni hade skrattat med oss, avslutar hon.