"jag vet att du tvivlar, på din verklighet, efter all förlorad identitet" lyssnar, läser, gråter.

så många människor i mitt huvud och rädsla för vad som kan hända och vad som inte kan hända
och så sårar jag folk jag inte vill såra men jag kan inte alltid visa hänsyn till allt och alla för ibland måste det få handla om mig, fast det känns det som att det alltid gör numera för jag lyckas ju inte ställa någonting till rätta och inte har jag återgått till det normala, det är dags nu
det var dags för ett halvår sen
långt tidigare än så faktiskt
och så är jag alldeles för velig och nu kommer jag såra någon igen för det jag trodde fanns finns nog inte. inte från min sida och det är från den sidan jag vill att det ska finnas något för där finns det alltid alldeles för lite
time'll do us apart
som alltid.

vill du sova?
nej
jag vågar inte försöka slappna av.

Jag gråter när jag i all välmening får ett meddelande om att jag borde ta hand om mig. Ja jävlar vad jag gråter. Och det i sig är ju ett sådant nederlag, för allt jag ska göra är ju att sträva efter att le. Sen kvittar det hur mycket det tär att spänna ansiktet till ett leende, oavsett om det är äkta eller inte. Le borde jag. Ska jag, gör jag. Men man måste få vara ledsen ibland, eller hur? Gör inte det också till en av mina felaktigheter. Finns ju snart inte en enda millimeter av mig som är rätt.

"don't confront me with my failures
I have not forgotten them"

hemkommen från ett mycket trevligt pingstläger, trött som jag vet inte vad. har troligtvis pyttelite feber också, men det kan vara solbrännan som luras med mig. förkyld är jag i alla fall – ända ut i fingerspetsarna!

och nu till det viktigaste: frigofil. känns som en fin summering av helgen.

tusen stormar och virvelvindar i mina olika kroppsdelar

dags att stressa ner.

varva ner

sova

jag vet inte vad som hände

redovisningen slut, lektionen slut, kursen slut

det borde ha infunnit sig någon sorts lättnad

istället: för snabb hjärtfrekvens

krypimpulser genom armarna

jag däckade på gräset utanför iogt-nto

tjugo minuter hade jag på mig att återfå normal andning

lyckades? inte riktigt.

men åskmullret kändes som helt rätt soundtrack.

fan vad frågan satte igång saker.

jag bad om ursäkt för något som inte ens hänt - varför gör jag så?

och varför finns det så många regler på hur ivrigt man ska sträva efter ett bestående välmående?

en lite för energisk timo i öronen

och jag är så avslappnad jag kan vara.

tåget är återigen min fristad

jag vill något så simpelt som att ta en lång promenad tillsammans med en vän när natten smyger sig på

andas sommarluft och prata om allt och ingenting

– dumt tänkt anna. alldeles för omöjligt.

sitter hos sara och myser. hon packar till usa och jag funderar över mitt liv, eller något liknande. vet inte riktigt vad jag gör faktiskt. på tal om inget så åt jag en snickers-glass förut idag! världens godaste glass, oh yes. ben&jerry kan slänga sig i väggen! och, kinabilderna är ivägskickade! det mina vänner, är sweeeeeeeeeeeeeeet!

Det har varit en fin dag. Valde att skolka, och det visade sig vara ett mycket klokt beslut – jag har nämligen både hunnit med att springa, pyssla färdigt med kina-skivorna och (nästan) skriva färdigt religionsarbetet. Kalasbra jobbat Anna. Tack Anna. Imorgon ska jag till skolan fast jag inte har några lektioner. Eller något nationellt prov. Fröken tvärt-om, jo men det är jag.

och om ni inte redan visste det, så vill jag upplysa er om att sophie lundh är grym.

Idag har varit en fin dag. (Det tål att upprepas.) Luften smakade sommar och efter löpturen låg jag i gräset och blev alldeles genomblöt, men det gjorde ingenting, för jag började aldrig frysa. På kvällen gick jag ut en runda till, och då smakade luften ännu bättre. Jag såg en stavgångare på avstånd, sedan kom hon lite närmre och då var det plötsligt en ryttare och häst. Då skrattade jag lite åt mig själv.

internet vill inte att jag ska sitta här mer. och det borde jag väl inte göra heller. jag borde sova, jag borde vila, så att jag kan ta ett sista krafttag och slutföra allt jag måste slutföra. religionen, omslaget och brevet till kinabilderna, epokuppgiften, headshotbilderna, mode-editorialen, fotoredovisningen. inget löser sig själv, tyvärr. och om två söndagar åker jag. den trettionde. insane. men fantastiskt kul.

ja jag har börjat tänka såhär. korta meningar, hackigt. hoppande fram och tillbaka i tid. oftast är jag framme i augusti, för hinner jag inte färdigt med det jag måste hinna färdigt med nu, då är vi i augusti innan det är färdigt. så uppbokad är jag, yes. fint det. jag är så jävla dum ibland. (oftast.) och nästa sommarlov har jag också planer för, flera stycken givetvis. någon borde utmana mig i att lämna varenda helg obokad i ett år. fast det hade jag inte klarat. det har jag inte tid med. jag är så jävla dum ibland.

skärmen retas med mig. ljusstyrkan går och och ned och sedan upp igen. (ja, det regleras automatiskt om ljuset runtomkring ändras. fast just nu är det nog mest mina ögon som bråkar)

det är kolsvart ute nu. jag vill ta en lång promenad, helst tillsammans med en fin människa. bara gå. men det går inte. det är skola imorgon och jag har ingen fin människa bredvid mig. bara på andra sidan skärmen. fast inget av det jag säger kommer fram, internet verkar som sagt inte vilja att jag ska sitta här längre.

tårarna har torkat nu, så jag hittar inte längre några ord att förklara med. men att det var den femtonde maj. det gick verkligen inte obemärkt förbi.

ångestmåndagen var inte bara bråk och överfulla bägare, den var även rädsla inför talet femton

men nu har hundrafyrtiosju minuter gått

och än så länge är allt som det ska vara

helt normalt

alldeles förträffligt vanligt

intressant film. det jag egentligen fastnade mest för var nog berättartekniken, men metaforerna och de underbyggande tankarna var också riktigt grymma. se den.

inte ens mina allra finaste scoutkunskaper hade kunnat få igång en eld där

så vi bytte korven mot film och plopp-glass. det var fint.

sen lekte vi med gosedjur och skrattade tills vi nästan fick magknip

ännu finare!

nu är jag yttepytte finlir ifrån att kinabilderna ska kunna brännas på skiva och skickas iväg! stor börda borta från axlarna, yes!

"Du höjs och jag sänks.

-          Ibland är det kul att förlora.

 

Eller, handlar det om att vinna egentligen?

-          Nej! Jag tror att vi båda är vinnare. Du, som genom ett mejl överbevisar mig.  Och jag, som nu fått njuta av dina texter och din analytiska förmåga. Överväldigande." sweet!

och just det; ÄST!

andedräktsmolnen är varningssignaler

vattenångan som tar fäste i luften är redo att omsluta och förgöra

men jag står stilla

har glömt bort hur man gör det andra

hela världen är ett epilepsianfall som snurrar och tjuter och blinkar och,

jag står stilla

har glömt bort hur man gör det andra

ångestandning istället för lunch
en och en halv timmes intensiv, idiotisk powerwalk istället för mediekommunikation. skoskav.
försökte stampa av mig paniken. svettades, grät och tappade andan om vartannat. tankarna snurrade runt i ofattbar takt; försökte undvika konflikt men sprang som vanligt rakt in i den. det eviga faktumet att hur det än börjar så slutar det alltid med att vara mitt fel. ontontont. och den där känslan över att ha förlorat det bästa man har.

tog varje omväg jag kunde. runt skolan, ner till stadsparken, upp till stationen, en långsträckt väg vid sofiagrillen, victoriastadion, gambro. sedan bar benen knappt längre och jag vände tillbaka. var så borta att jag tittade efter rävsaxar i gräset vid statoil. kände mig som en rymling från ett mentalsjukhus.

men efter en kram blev väldigt många saker väldigt mycket bättre.
nu är jag dock helt slut. ögonen svider och mina ben är fortfarande ostadiga.
jag ser inte fram emot vad imorgon har att erbjuda.

läser igen och igen. sånt jävla självplågeri.

om du tyckte att jag sprang och gömde mig så vet jag inte vad fan jag ska göra. jag tänkte ju inte på annat än dig. lade mig själv fullständigt åt sidan, precis som alltid. för jag är alltid prioritet sist.

och att du tror att jag vill dra ner dig. att du ens kan tänka den tanken.

kniv i ryggen, minst sagt.

det är tur att jag sitter ensam i klassrummet.

det är tur att ingen ser mig nu.

tror jag hoppar över maten. vad är det för vits med att trycka i sig energi när den ändå inte gör någon nytta? och förresten så tar jag ju ändå inte tag i något. försöker absolut inte. lika bra att bevisa det.

undrar om du ens minns att du sa så.

jag var inte den enda som tog jävligt illa vid mig.

håller inne,

håller andan.

ännu en bild från kina. pensionärer som morgonmediterar i en park. fin tradition.

trodde först att adium fått fnatt när jag öppnade programmet och det började plinga och blinka hejdlöst. men så var inte fallet, nej, för till min dator flög tjugofyra små meddelanden som daniel lämnat efter sig. made my day, utan tvekan.

"GONATT ANNIPANNI

ändå ball att skriva när någon är offline

så kommer du vara helt efter och bara kunna se det i morgon

det är ännu roligare att typ.. fråga en massa frågor nu medans du är offline, så att du inte kommer kunna svara på de

eller, förens jag loggar in ofc

men ibland blir man rätt sugen på att svara DIRR

och det kommer inte gå, för att jag är en sovare som gärna sover under sovmorgon

så jag kan typ fråga

hej, hur är läget?

så kommer inte du kunna svara på aaaaslänge

erkänn palligt

"ja, ellerhur"

känns det som att du kommer svara

fast ändå inte. det är inte riktigt anna att svara "ja, ellerhur". du hade nog mer sagt typ "absolut", eller typ "hej jag heter anna och jag är jättefin" vilket du hade haft all rätt att säga eftersom att det är så sant, så sant!

naeh.. nu börjar jag känna mig fett jobbig. det är nog något som jag har rätt att känna, eftersom att det är så sant, så sant!

men sen finns det en chans att inget av detta kommer fram till dig. och då kanske jag borde passa på att skriva lite pinsamma saker/hemlisar. chansa lite liksom. få lite spänning i vardagen liksom. hej jag heter d to the aniel liksom.

en hemlis jag har: min första puss var när jag gick på dagis. hon hette angelica och hon mer eller mindre våldtog min mun med hennes. det var ändå mysigt. minns att jag fick jätte mycket av hennes hår i munnen tillslut och att jag puttade bort henne och försökte komma därifrån. men hon puttade tillbaka så att jag låg på golvet och där fortsatte hon våldta min mun med sin

det var ändå mysigt.

naeh, som sagt: danieljobbigskaslutanu

nu innan jag avslutar detta så hade jag tänkt sjunga godnatt i 3 olika stämmor samtidigt. låt din fantasi få fram hur det låter.

gonatt

hörde du?

bra.

<3"

vi hade picknick för ett tag sedan, minns ni? inomhus med tända ljus och farbror åkes läsk. otroligt fint var det. jag minns inte om vi skrattade eller var allvarliga eller satt alldeles tysta, och det kvittar. för jag minns känslan. värme som spred sig genom kroppen; började slappna av. jag blev kramig och tårarna letade sig nästan hela vägen fram. som i chock var jag. över det faktum att anspänningen hade lättat lite på trycket och faktiskt sjunkit en millimeter. över det faktum att jag log utan ansträngning, utan expanderande huvudvärk. över det faktum att jag kunde "bara vara".

men jag kramade aldrig någon. var nog rädd att kramar och tårar inte riktigt skulle passa sig. var nog lite rädd för en virvlandeomtumlandeuppslitande känslostorm, trots att jag satt tillsammans med några av mina allra finaste vänner.

om sex minuter.

en man sjöng I dina ögon i tunneln på stationen igår

jag ville ställa mig bredvid och sjunga med,

men precis då blev det munspelssolo

---

existentiella frågor

och jag hatar dem. vill inte vara det typiska tonårsvraket

inte vara någon uppmärksamhetskrävande gråtmaskin

eller den där patetiska figuren som mässar om evigt mörker.

vill inte ens vara en sån som tittar i spegeln med avsmak,

men det har jag börjat göra.

för sådan är jag.

precis sådan är jag.

---

det kan hända att jag sitter mittemot bob hansson

han fyllde nyss på sin termoskopp, och hela tåget luktar kaffe

det luktar gott. nästan tryggt.

så tog männen bredvid fram varsin banan. nu luktar allt sötsliskig äckelbanan.

det är inte värre än vanligt säger jag

sedan var vi tysta

hela livet är en överreaktion

känner mig så löjlig när jag försöker berätta. så svårt borde det ju inte vara

att leva med

men det är inte bara jag som faller isär. fick en sådan chock när hon berättade

för inte hon. inte denna starka, integritetsfulla människa. inte kunde hon?

men det kunde hon.

sjukt är det.

ingen av de människor jag räknar som närstående mår bra, varken gammal eller ung. en tror jag mår ganska okej, hon är åtminstone på uppgång. resten mår olika grader av skit.

sjukt är det.

helt seriöst, vad är det som händer med världen? när började den spy galla över varenda levande människa?

det är som en epidemi av psykisk ohälsa, värre än galna kosjukan, fågelinfluensan och svininfluensan tillsammans. men media skriker inte om det. ingen skriker om det.

vi viskar knappt ens.

för så svårt borde det väl inte vara

att leva

med?

skolklass i kina. flickan fångade verkligen min uppmärksamhet, hon bar en sådan stillhet inom sig. amazing.

Mitt tal till det nationella provet i svenska b, i en något mer läsvänlig version. Mest för att hälften av de människor som orden är riktade till inte var närvarande då jag framförde det.


Det var inte tänkt att jag skulle hålla ett tal från början. Min förmåga att planera in väldigt mycket mer än vad som får plats i mitt schema gjorde uppgiften omöjlig, tiden räckte helt enkelt inte till. Den ångest det innebar kan den här bilden av Francis Bacon illustrera ganska bra, för som ni kanske kommer ihåg från talet jag höll i ettan så är jag full av orimliga prestationskrav. Jag pratade med David, och talet ställdes in för min del. Den lösningen var jag inte alls nöjd med egentligen, att ställa in uppgifter för att man vet att man inte kommer att klara av dem rimmar väldigt illa med att vara högpresterande – men jag visste att det var nödvändigt. Jag visste att om jag hade gett mig på arbetet under den halva onsdagskväll jag var obokad, hade det inte resulterat i något tal. Bara i ett fint kalasbrak.

Men efter att ha sett er prata, att se er tacklas med nervositeten, peppa varandra, hoppa sprattelgubbe i korridoren och sedan ställa er framför klassen och hålla fantastiskt fina tal – för det var de verkligen, allihop – så kan jag inte låta bli att säga ett par ord själv. Varenda talare sa saker som gjorde mig alldeles varm inombords; aldrig förut har jag blivit så berörd av att någon plockat upp ett gosedjur ur sin väska, eller berättat om den eufori som infinner sig när bollen går i mål, eller av tanken på skolan som en berlinmur. Och aldrig förut har jag suttit genomsvettig och supernervös i ett klassrum som inte förväntade sig ett dugg av mig. Helknäppt.. Vad jag ville komma fram till är att ni var (och är) så fantastiskt jäkla duktiga. Jag vet att jag spottar ur mig superlativ nu, och det tänker jag fortsätta med, för jag menar vartenda ord. Alla var så kloka, så modiga, och så otroligt proffsiga! Jag satt där på min stol och kände mig lite som en dagmamma, stolt upp över öronen för varenda en. Tänkte att Shit, ni är verkligen bäst!

Så jag tänkte göra som Kasper och hålla ett litet kärlekstal till er, även om hans kanske mer var riktat till omgivningen som helhet. Och då är det väl bäst att jag börjar med att berätta att jag i vintras var tvungen att förändra mitt liv ganska drastiskt. Hade jag inte gjort det… låt oss bara säga att chansen att jag suttit i rullstol just nu hade varit ganska stor då. Så ja, läget var inte helt på topp. Jag funderade allvarligt på att hoppa av skolan, för egentligen var det nog det bästa alternativ jag hade. Att pausa ett år, vara ”sjukskriven” och sedan kunna komma tillbaka med lite glädje och energi. Men jag kunde inte förmå mig att ta det beslutet. Jag visste att det inte fanns en chans i världen att jag skulle hamna i en lika fin klass igen, och hur bra skola LBS än är, så skulle den inte vara samma sak utan er. Så vi försökte lösa problemet genom att avlasta på andra sätt, och det är därför jag som ni kanske märkt inte längre är här på tisdagar. 

Även om dessa tisdagar blivit något av ett andrum har det inte varit en ultimat lösning. Det har inte gett mig i närheten av den tid jag behövde för att kunna ladda batterierna, och därför ligger jag på jävligt låg energinivå igen – vilket såklart var den största anledningen till varför jag knappt kunde tänka på det här talet utan att bryta ihop förut. Men trots det ångrar jag inte för en sekund att jag stannade kvar. Om jag inte gjort det hade jag ju aldrig fått höra era fina tal, eller se hur lyckliga och stolta ni var när ni pratat färdigt. Inte heller hade jag fyllts av en sådan värme att jag bara var tvungen att springa ut så fort lektionen var slut för att skriva av mig och försöka få ihop det till något slags tal som inte alls lyckades förmedla vad jag ville säga, men i alla fall, om er. Om hur mycket jag tycker om er. Vi är lite som den här målningen av Karl Höglund. Spretig, ganska odefinierbar, men sprudlande av färg och liv. Och på något sätt vacker. Jag tycker att det är precis så vi är; brokiga och lite konstiga, men väldigt fina.

Anna brukar säga att vi är fantastiska, och i alla fall jag brukar skaka lite lätt på huvudet och tänka att jomenellerhur. Men, ni är verkligen det. Helt jäkla fantastiska.

Ögonen går i kors men jag tänkte berätta om hur fin gårdagen var ändå. Sovmorgon började den med, och på bussen till Hässleholm träffade jag både Elin och Kjell! När jag kom till Lund var festen redan i full gång. Dansande studenter och dunka dunka överallt, ändå ganska mysigt. Efter ett besök på Tegnérs var det föreläsning om modefoto. Sjukt snygg var föreläsaren, hade han varit i min ålder hade jag med största sannolikhet fallit direkt. Själva föreläsningen var också givande, lärde mig bland annat lite nytt i photoshop. Fler highlights från fotolektionen var att vi krängde pepparkakor och ansökte om visum till USA. (Det är helt galet att vi åker om en månad!) Och så gav jag Sara teckningen på henne och hon blev så jätteglad att jag blev minst lika jätteglad. Fin är hon! Sedan köpte jag mig en kebabrulle och väntade på att få börja min resa till Sösdala. På bussen från Höör träffade jag Tine, och när jag sedan klev av den träffade jag Elin igen, top score! Efter det var det valborgsfirande med scouterna som gällde. Som vanligt tände vi bålet och höll fanor och sådär, lagom kul. Efter det tryckte vi i oss varsin pizza och sedan vandrade vi bort till IOGT-NTO där vi skulle sova för natten. Men sova fick vi minsann inte göra, för Anders drog med oss ut på äventyr. Vi hamnade i Bäckafall och trodde att vi skulle bli ihjälskrämda, men nej vi skulle bara bära lite möbler. Smått besvikna över detta faktum tvingade vi Anders att köra oss ut till Hovdala så att vi kunde uppleva lite spökerier på ett sextonhundratalsslott. Så värst läskigt var det inte, men helt klart värt. Vi avrundade kvällen med att leka lite på en lekplats, och mina jeans är minsann gröna i rumpan nu. De tyckte inte det var någon toppenidé att slå kullerbyttor i det våta gräset.. Men det tyckte jag!

Världens finaste vän, i dubbel bemärkelse. (Referensbild här.)

Torsdag. Dålig, avståndstagande dag. Ville inte skruva ner någon annans glädjevolym, orkade inte vara ivägen. Kom i alla fall hem en timme tidigare än förväntat, alltid trevligt! Större delen av kvällen ägnade jag sedan åt terapi i form av blyertsstreck, det var ganska fint.

hejjagmårpissdåligochjagvetintevadjagskatamigtill

vad skulle du svara? hur skulle jag fortsätta?

jag slår mig själv i magen så mycket att den stelnat till en plåtburk. så slår jag dig också. förlåt.