°°°

Write to be understood, speak to be heard, read to grow
– Lawrence Clark Powell

andra advent och sex månader av vi istället för du och jag

Världens vackraste människa.
jag älskar dig.

Skuggspel över bleka nyckelben

Varje förändring har sin uppsättning flaggspel. Regnbågens alla färger... Är du en av dem som vill sluta att leva? Också den förändring du inte valde ska slutligen sträcka in färg mellan dina bröstben. Och trots detta klingar orden. Att ljuset är mer än ett rykte. Att det är alltings början. Också smärtans.
      - Bob Hansson

bräcklighetens poetik

frågan kanske inte är om du någonsin kommer att hitta hem. men vem du kommer att ha blivit när du väl gör det...
      - bob hansson

fler reflektioner... jag undrar hur bra det är egentligen

försöker skriva ett brev till natalie, där jag berättar precis allt
framgång, bakslag, förlorad tid
men minnet leker tafatt med mig,
på de viktigaste ställena gapar det tomt

undrar om det är någon sorts försvarsmekanism,
att inte riktigt kunna komma ihåg hur det var när allt var som värst..
eller om minnet bara sviker för att jag var så totalt borta
att jag helt enkelt inte kunde registrera saker

jag har skrivit om den femtonde maj i tre dagar nu,
det har blivit drygt tre a4 med text, men jag är så objektiv
att texten knappt går fram
- är det en försvarsmekanism?
att distansera, stänga ute
att hålla på avstånd?
(för det som inte syns, det finns inte, eller hur var det?)

jag trodde att jag brutit ner all förnekan
jag trodde att de senaste kraschlandningarna fick det sista att brista,
men uppenbarligen inte
jag är inte där än

jag tror att jag måste gå sönder lite till
innan jag är redo att låta mig lagas.

ibland serveras metaforerna på silverfat

himlen morrar i bakgrunden
men regnet är lika obeslutsamt som jag
ska vi välja den enkla vägen och ge upp hoppet om vår solskensvän,
ska vi än en gång ge vika för stormens styrka?

jag ger mig själv alldeles för mycket tid att reflektera
distansera, infektera, censurera
tänk, om jag ändå bara kunde acceptera

då jag tittar upp,
är himlen fylld av grå moln, ännu inte riktigt redo att släppa sin börda
då jag blickar framåt,
är det klarblå dekorerat med fluffiga vita formationer
bakom mig morrar världen fortfarande,
men det hotfulla vägs upp av det mest fridfulla fågelkvitter
lugnar långt in i själen.
ett helt knottsläkte försöker hindra mig att se kopplingen mellan vädret och mitt liv,
då de bombarderar mig från alla håll och bokstavligen biter sönder mitt ansikte
men jag,
jag har redan insett att fågelkvittret är du

jag ska bara finna styrkan att på allvar lyssna på din sång
och ta steget ut i solen

all along the way, I was yours to hold

(Mina tankar har fortfarande inte riktigt landat än, eller fallit på plats, men det här är en av alla irrvägar de gått under det senaste dygnet.)

Om du bara visste vad du satte igång igår. Ord vi sagt blandas med fragment av saker som hänt, och idag har jag inte haft något annat i tankarna. Jag har inget förflutet som jagar mig, jag skulle inte ens vilja påstå att jag har ett förflutet. Tid har tagit mig dit där jag befinner mig nu, tid är vad som förlöpt, inget annat. Jag har flutit runt i en skyddande bubbla och de få gånger jag fått chansen att bryta mig ut från min isolation har någon spärrat av vägen igen.

Visst har det funnits tider då jag trott att världen höll på att rasa samman, visst har det gjort det. Vänner har kommit och gått, både psykisk och fysisk smärta har infunnit sig, men jämfört med merparten av mina jämnåriga har jag inte varit med om någonting. Alls. Jag har inget förflutet som jagar mig. Jag har bara min skyddsbubbla.

Flera gånger har jag ångrat de vägar jag valt, och undrat hur annorlunda allt skulle vara om jag inte varit så förbannat duktig jämt. Jag skulle vilja ha ett förflutet, en grund att stå på. Jag önskar nästan att jag varit med om det du varit med om, hur smärtsamt det än varit, bara för att ha känt någon gång. På riktigt.

Jag vet nästan ingenting om dig, och det jag vet är raka motsatsen till mig, men jag är inte rädd för olikheter. Jag är mer rädd för hur viktig du blivit på så kort tid. Du håller på att ta dig in i min bubbla och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Mest är jag glad. I det närmsta lycklig. Men igårkväll insåg jag hur bra det är med bubblor ibland, hur mycket de kan rädda en ifrån. Jag vet inte riktigt vad som hände, och så här i efterhand kan jag se så många olika anledningar att det inte är lönt att räkna upp dem, det kanske inte alls var som jag trodde då. Antagligen var det inte så. Antagligen var det något helt annat du försökte säga, men gud vad du skakade om mig. Turbulens på det här viset har jag aldrig varit med om tidigare.

I'm stretching but you're just out of reach
I'm ready when you're ready for me.

repeat, repeat, repeat.

Förut trodde jag att det var du som skulle komma att skrämma iväg mig, men det kanske blir tvärtom.
Jag vet inte om ditt förflutna hindrar dig, jag vet inte hur hårt kedjad du är, men jag försöker bygga ett nu. Det hade varit trevligt om du velat vara med på ett hörn.

Är vi rädda för verkligheten?

 

Jag stötte på påståendet att Ecstasy är ofarligt. Att biverkningarna skulle kunna förebyggas om man bara var mentalt förberedd på vad som skulle komma att ske. Personen menade, att genom  noggranna beräkningar och en grundlig research skulle man kunna tappa kontrollen utan att tappa kontrollen. Man skulle kunna njuta av berusningen; fyllas av självförtroende, lyckokänsla och outsinlig energi – utan att behöva komma i kontakt med drogens negativa sidor.

 

Det skrämmer mig att en så liberal syn på droger överhuvudtaget finns kvar i dagens samhälle – trots flera år av massivt informationsflöde om dess konsekvenser i skolor, idrottsföreningar och media. Ingen kan ha undgått att Ecstasys huvuduppgift är att frisätta serotonin, kroppens ”lyckosubstans”, för att ta en till extas. Och ingen kan heller ha missat att för mycket av detta ämne får nerverna att löpa  amok – vilket leder till den önskade berusningen. Vad få däremot verkar veta är att serotoninet inte bara reglerar vårt humör och beteende, utan även inlärningsförmåga, minne, aptit, sömn och kroppstemperatur. Just det där med kroppstemperatur kan bli ödesdigert.

 

I rusets omvälvande tillstånd förlorar kroppen förmågan att veta var gränserna går. Vi skrattar, älskar, dansar, dansar, dansar – tills vi kollapsar. Slut på energi. Sömnbrist. Vätskebrist. Söndrig kroppstermostat. Under ett ecstasyrus kan kroppen bli så varm att blodet börjar stelna i kärlen, vilket ger upphov till blodkroppar och kramper. Kroppstemperaturen kan ligga på över 42°C, vilket i sig är dödligt.

 

Ändå kan det vara farligt att dricka vatten då man är påverkad, speciellt som kvinna; njurarna kan få problem med att göra sig av med överflödigt vatten och blodet späds därför ut, vilket leder till förvirring, sänkt medvetande och epileptiska kramper.

 

När ruset är över är det dags för baksmällan. Det lagrade serotoninet är slut och nerverna kan därför inte sköta sina normala uppgifter. Under tiden hjärnan återhämtar sig för att på nytt kunna bilda serotonin, känner vi oss deprimerade – i allt från ett par timmar till flera dagar. Är två timmars rus verkligen värt två dygns baksmälla? (Om man nu ens har turen att få vara med om den?) Jag är tveksam. Mycket tveksam.

 

Ju djupare man gräver i Ecstasys biverkningar desto mer faller argumentet att man skulle kunna värja sig mot dem  genom att vara väl förberedd. Och jag ställer mig frågan hur man kan spotta ur sig ett sådant påstående? Det kan väl inte bero på okunskap efter all denna informationsbombning? Väljer vi att blunda? Är vi i så stort behov av att fly verkligheten att vi vägrar att lyssna?

 

Jag är rädd för det.


självutveckling

"– Emedan det att påverka någon är att ge honom en annan själ. Han tänker inte längre sina egna tankar. Han brinner inte mer av sin egen lidelse. Hans dygder är inte längre hans egna. Till och med hans synder, om det nu finns sådana, är lånade. Han blir ett eko av en annans musik, en skådespelare i en roll som är skriven för honom. Livets mål är självutveckling. Att uttrycka vår egen natur - därtill är vi ämnade här på jorden. Numera är man rädd för sig själv. Man har glömt den högsta plikten, plikten mot sig själv. Naturligtvis är man välgörande. Man mättar de hungriga och ger tiggarna kläder. Men den egna själen dukar utblottad under."

- Oscar Wilde.

under alla skal, skyddshöljen och sköldar

Det är åskådaren, icke livet, som konsten verkligen återspeglar.
      - Oscar Wilde

om självhjälpsböcker

Jag låter min blick svepa över bokstället; Handbok i konsten att vara social, Sju steg mot själslig intelligens, Bli oemotståndlig, Mera självkänsla… Titlarna slåss om min uppmärksamhet. De ska få mig att sluta stressa, finna mig själv, bli en bättre medmänniska, äta rätt, bli klimatsmart - och tusen andra ting jag uppenbarligen inte klarar av på egen hand.

 

Jag blir nästan lite rädd då jag står och betraktar hyllorna. Inte nog med att vi ska klättra högt på karriärstegen, vara djupa och allmänbildade, finna meningen med livet och hjälpa omvärlden - vi ska dessutom vara våra egna psykologer. Vi ska, med hjälp av en bok, finna alla skavanker och klämmande skor själva. Och om vi inte gör det är vi misslyckade. För vem hittar inte felen då han fått tydliga instruktioner? Vem är så blind att han inte hittar vägen ens då han fått en karta?

 

Och jag blir rädd när jag ser alla böcker som handlar om att förverkliga sig själv. De som berättar om alla hobbys jag borde ha, alla tankar jag borde tänka och alla platser jag borde besöka. För när ska jag hinna göra alla de saker samhället anser behövs för att jag ska bli en fullvärdig människa? Jag vet inte. Min tid uppfylls redan till bristningsgränsen av skola, pendling och för lite sömn. Jag har inte tid att bli oemotståndlig eller förverkliga mig själv. Är jag misslyckad då?

 

Jag tror att alla dessa böcker blir ännu ett av de stressmoment som fyller vår vardag. Jag tror att de tyvärr stjälper fler än de hjälper. Det är bra med inspiration, det är bra med hjälp och det är bra med nya tankebanor, men jag tror att vi kommer att kvävas under högen av böcker vi borde läsa. Jag är rädd att vi, i sökandet efter det perfekta jaget, kommer att förlora oss själva.


om månen

”Och många månar har jag sett sedan dess. En blid och sentimental måne mellan björkar vid kanten av en sjö … Månen ilade genom dimmorna över havet … Månen på flykt genom rivna höstmoln … Kärleksmånen, som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong … En icke längre ung flicka, som gärna ville bli gift, sade mig en gång, att hon måste gråta då hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen … Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan försöker lägga in en etiskt-religiös tendens i månstrålarna och liknar dem vid trådar, som av kära avlidna spinnas till ett nät att fånga en vilsekommen själ i … Månen är för ungdomen ett löfte om allt det oerhörda som väntar, för den äldre ett vårdtecken över att löftes sveks, en erinran om allt som brast och gick sönder …

      Och vad är månskenet?

      Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.”

 

- Hjalmar Söderberg.


att ta plats

Jag är blyg. Det tar tid innan jag öppnar mig för någon och det tar tid innan jag vågar komma nära. Jag är inte den som drar roliga skämt eller startar intressanta diskussioner. För att vara ärlig står jag faktiskt mest bredvid, och tittar på. Svarar på tilltal, men skapar aldrig något själv.

Jag vet inte vad det är som gör det, men jag har svårt att lägga mig i en argumentation. Inte för att jag inte har vettiga saker att säga, utan för att jag inte vill avbryta folk. Jag väntar istället på ett andrum där jag kan sticka in en replik eller två, men oftast när det där andrummet väl kommer och knackar på, är det försent, och det jag ville säga är inte längre relevant.

Jag lärde nog aldrig mig att ta plats.

Jag lärde mig nog bara att vara förståndig och lojal och omtänksam och snäll. Jag lärde mig nog aldrig att ta plats. Den här helgen gjorde mig väldigt uppmärksam på det - nya människor, nya sätt att vara och nya vanor fick mig att inse, att jag aldrig tar plats. Jag flyttar på mig, släpper förbi, kryper åt sidan, viker undan. Står aldrig kvar. Låter aldrig någon annan byta bana. Studsar bara själv mellan punkt ett och två, ljudlöst.

De senaste dagarna har jag umgåtts med fina människor, väldigt fina människor och jag har skrattat massor och mått bra. Jag visste att de inte skulle vända mig ryggen om jag öppnade munnen och jag visste att de inte skulle skratta åt mig vad jag än sa, ändå stod jag mest tyst bredvid och log, så som jag alltid gjort.

Och det slog mig så jävla hårt i bröstet när insikten byggde bo och gjorde sig hemmastadd;
jag lärde mig aldrig att ta plats.

att tro

Idag var jag för första gången i mitt liv på en gudstjänst utan att själv medverka. Jag var blöt och sen eftersom jag körde och välte på vägen dit, men jag misströstade inte för det utan gick och satte mig bredvid en liten tant i en bänk ganska långt bak. Gudstjänsten började.

De sjöng. En stor kör sjöng för allt de var värda och glädjen lyste ur deras ögon. Jag såg hur gemenskapen svävade runt dem och hur varje litet ord de uttalade hade en mening. Det var som om de delade en hemlighet. En hemlighet så stor, att jag ryste av välbehag trots att jag nog var den enda människan i hela kyrkan som inte delade den. 

Jag tror nämligen inte. Har aldrig gjort. Jag är inte döpt och inte konfirmerad. Som yngre kunde jag inte för allt i världen förstå hur folk kunde påstå att det fanns en gud, jag kunde inte begripa att de sa att de trodde. Tyst konstaterade jag istället för mig själv att de var grundlurade.

Idag beundrar jag dem.
Jag beundrar de människor som hittar styrka genom att tro. Jag beundrar de människor som ser regnbågar genom grått dis. Jag vill också vara en av de som ser en större mening, en av de som litar på kärlek, godhet och storhet. Som tror att alla är värda en andra chans och att alla är unika och värdefulla.

Jag vill vara en del av allt det där. För kristendom är faktiskt något av det vackraste jag vet. Jag önskar att jag inte satt fast i förnekelsen, jag önskar att jag inte var fullt övertygad om att det är människan som skapat gud istället för tvärtom. Jag vill tro. Jag vill. Men jag kan inte. Jag gör inte.

För första gången i mitt liv sjöng jag en låt om gud, utan att orden var betydelselöst pladder. De hade en mening. De lämnade ett spår i mitt hjärta.
i din närhet, i din närhet
i din närhet, i din närhet
där vill jag va där vill jag va, Gud
vid ditt hjärta i din närhet
varje dag

om man skriker väldigt länge kanske någon hinner höra

Förr skrev man dagbok för att få ur sig sina tankar, numera hamnar de på en publik blogg. Det är lite läskigt hur vi lärt oss att vräka ut våra liv inför hela världen, hur vi tycker att det är okej - så länge vi slipper se någons ansikte och dess reaktion. Det är läskigt hur vi exponerar oss själva, vänder ut och in på kropp och själ för, ja, vad då? Uppmärksamhet?

Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror det är något bortom uppmärksamhet. Vi lever i en värld där allt ska ske i raketfart. Ingen har tid att bry sig om människor, att läsa av hur omgivningen mår eller att försöka hjälpa. Ingen har tid att se det som inte är prioritet ett. Och då behöver man vräka ut sitt liv genom ett tangentbord. Då behöver man skrika det högsta man kan. Skrika ett skrik som aldrig tystnar. Ett skrik som finns kvar, så att folk kan höra de panikartade orden när de känner att de har tid. När de har tid att bry sig. Tid att vara mänskliga.

Jag tror att vi skriver blogg för att nå ut till de som inte vill se. Till de som aldrig har tid. Jag tror att vi skriver blogg för att det bara är på så sätt vi får tala till punkt, säga allt vi vill säga, utan att bli avbrutna av möten eller telefonsamtal eller tågpassningstider.

Jag tror att vi exponerar oss själva, fläker ut det innersta för att det bara är då, vi känner oss hörda.

Om att hitta ett leende i spegeln.

Jag tror inte att lycka handlar om att skratta så mycket som möjligt, berätta flest skämt eller vara med om flest upplevelser. Jag tror att allting handlar om inre välbefinnande. Att tro på sig själv och vara nöjd med den man är, vad som än händer. Jag tror att lycka är att känna sig behövd, älskad och vacker. Inte att bli bekräftad, utan att själv inse att man är bra. Tillräckligt bra. Bäst ibland. Jag tror att självförtroende och självkänsla egentligen är allt vi behöver för att känna oss lyckliga.

När jag skrev texten någon annan tänkte jag först inte att den handlade om mig. Den var fiktiv, tomma ord. Men sedan insåg jag att den visst handlade om mig. Och bekräftelse. Och självförtroende. Den handlade om den människa jag är de dagar då allt far åt helvete. Dagar som den här. Då allting faller och det enda man vill ha är bekräftelse. Någon som berättar för en att man är underbar, fantastisk och inspirerande. Någon som säger att man är söt och snäll och klok och vacker. Och älskadälskadälskad. För de som är älskade är ju vackra människor. Och den dag man kan känna sig vacker stiger självförtroendet. Man ser ett leende i spegeln, inte ett som uppstått efter ett skämt, utan ett inre leende. Ett leende av välbefinnande. Ett leende som säger att man är någon. Älskad av någon. Vacker för någon. Klok enligt någon. Inspirerande för någon. Omtyckt, älskadälskadälskad.

Det var länge sedan jag mötte ett sådant leende i min spegel. Allting omkring mig faller isär. Vänskapsband knyts upp, mental styrka sipprar iväg, avdunstar, och vägarna målas med is. Allt för att man ska halka, och falla. Trilla, ramla, slå sig, gå sönder, bryta ihop. Tappa lusten. Orken. Tron. Gråta. Jag har blivit bra på att gråta. Jag har blivit bra på att sätta krokben för mig själv och sedan falla. Och jag har blivit riktigt jävla duktig på att såga ner varenda liten kloss av självförtroende jag någonsin byggt upp, massakrera dem tills allt som återstår är flisor. Sågspån. Något som var.

Ibland önskar jag att jag också varit en av de som festade varje helg. Det känns för sent nu, jag har gjort mitt val. Jag vet att man inte finner kärlek genom flaskan, men jag tror att i berusningen bygger man upp något som.. jag tror att genom att strula runt och vara allmänt fjortis bygger man ändå upp något sorts självförtroende. En känsla av att man trots allt är älskbar.

Ibland önskar jag att jag aldrig blivit en duktig flicka. För duktiga flickor är bara duktiga. Duktiga för att tillfredsställa andra, aldrig sig själva. Duktiga för att chansen att älskas ska öka, men det gör den inte. Det handlar om personlighet, inte bedrifter. Och som duktig glömmer man ofta bort sig själv bland alla krav på att vara just duktig. Och skulle man mot förmodan älskas ändå, ser man inte det eftersom man är upptagen med att vara duktig.

Jag tror att man måste ha bra självförtroende för att vara lycklig, och jag tror att det självförtroendet kommer ifrån att vara älskad. Behövd, omtyckt. Jag tror att, det enda sättet att bli älskad är att själv älska.
Hur gör man det?

Betygspress.

Idag höll vi tal i skolan, och trots att jag hade 39 graders feber igår kväll, och trots att jag fick något liknande hjärtklappning under engelsklalektionen gick det bra. Riktigt bra.

När jag började skriva mitt tal kändes det helt absurt - jag mådde så bra då. Det kändes som om jag äntligen förstått vad jag skulle göra för att hjälpa mig själv. I onsdags kom jag på precis varför jag valde det här ämnet igen, och jag blev rädd att jag aldrig skulle klara av att hålla talet. Men det gjorde jag ju som sagt, och ja, nedan finns det att läsa för den som vill.

 


 

I skolan finns det tre typer av människor; det finns de som är så kallat ”svaga”, som pendlar mellan IG och G,det finns de som är helt ”normala”, som har några G, ganska många VG och något MVG och så finns det såna som jag, som ofta lite föraktfullt kallas för MVG-barn. Lyckos dig kanske du tänker. Lyckos dig som aldrig behöver plugga för att uppnå G, eller ens VG. Lyckos dig som kunde kommit in på i princip vilket gymnasium du velat. Lyckos dig som fått allt serverat på en silverbricka.

Ja, lyckos mig.

Men allting har två sidor, så även duktighet, och nu ska jag försöka visa er den andra sidan, baksidan.

 

I min förra klass tilldelades jag rollen som den allvetande. Den smartaste, den duktigaste. Det var jag som ställde de knivigaste frågorna till lärarna, det var jag som skrev de längsta uppsatserna och det var jag som fick agera hjälplärare i alla ämnen. Såväl i bild som i engelska och matte.

Att det formade mig väldigt mycket har jag förstått nu efteråt. Klassen förväntade sig att jag skulle vara bäst, så jag såg till att bli det. Lärare, föräldrar och kompisars föräldrar förväntade sig att jag skulle vara oerhört duktig, så jag pressade mig för att vara det. För att leva upp till deras krav. Och när karusellen väl startat tog det inte lång tid innan mina egna krav seglade iväg och överträffade deras med hästlängder. Ingenting under högsta möjliga poäng var längre tillåtet. Ett VG var ett nederlag.

 

Mina nederlag blev smålyckopiller för resten av klassen. Efter den obligatoriska jämföringen av betyg när vi fått tillbaks provresultat eller liknande utbrast folk hejvilt ”Wow, jagvar bättre än Anna! Jag hade fler poäng än henne!” Och de skuttade runt av glädje. Jag log tillbaka, och sa bra jobbat, men ville mest skrika åt dem att hålla käft. Räckte det inte med att jag var missnöjd med mitt resultat? Var de tvungna att trycka upp det i mitt ansikte?

Missförstå mig inte nu, det var inte det att jag inte ville att andra skulle lyckas, jag ville bara inte vara en stående måltavla. Jag ville inte vara den man siktar på, den man måste slå för att känna sig duktig. För grejen är ju den, att om någon annan får två poäng under vad de brukar skriker folk minsann inte ”Wow kolla, jag var bättre än henne/honom!” Då berättar de bara att de fick grym poäng och att de är jäkligt nöjda.

 

Jag tror aldrig de förstod att varje liten kommentar förstärkte känslan av att jag misslyckats och fick mig att kämpa ännu mer nästa gång. Varje förlust höjde mina krav ett snäpp till. Jag fick inte ha fler svackor. Jag fick inte misslyckas.

 

Pressen på att prestera följde med mig ut på fritiden. Jag simmade förut, och jag var duktig. Bland Skånes bästa 92:or ett tag. Men sedan började mina axlar strejka, och ungefär samtidigt höjdes träningsdosen till sex pass i veckan. Jag fick gå upp från nästan vartenda pass för att jag hade för ont, och tillslut insåg jag att det inte ens var lönt att komma dit och försöka simma ett helt pass. Det resulterade bara i frustration över att inte ha gjort av med sin insamlade energi. Jag bestämde mig för att ta en paus.

Min tränare försökte få mig att komma tillbaka - jag var ju duktig. Jag hade talang. Och trots att jag inte såg det roliga i sporten längre, kom jag tillbaka. Jag fortsatte att lägga varje vaken minut jag hade på simning och skola.

 

Vid höstterminens slut i åttan bröt jag ihop. Allt det nya med betyg, att plötsligt vara tvungen att konstant bevisa att man förtjänade högsta betyg för att kunna få det på papper, blev för mycket. I kombination med simningen blev det alldeles för mycket.

När höstterminen i nian kom föll jag igen, tio gånger så hårt. Kroppen slog till med alla signaler den hade att tillgå. Jag hade ständig huvudvärk, mitt redan existerande axelont spred sig till rygg och nacke, jag tappade rösten totalt, jag hade svårt att sova, jag blev bitter och lättretlig och skrämde därför bort alla jag ville ha nära. Hade jag varit vuxen hade de sjukskrivit mig med diagnosen utbrändhet, men nu vara jag ju bara ett barn, så ingen tog det särskilt allvarligt. Det var bara lite stress. Men jag lärde mig i alla fall något. Jag insåg att bita ihop innebär bryta ihop, och jag tog åtminstone steget och slutade med simningen.

 

När man försöker berätta något sånt här, får man ofta reaktionen ”Men ta en paus då! Släpp kraven för sjutton!”  Och visst låter det som en bra lösning – den låter helt underbar, problemet är bara att den inte är realistisk. Jag har försökt släppa taget, och sänka kraven, i nästan två år -men hittills har jag inte lyckats. Jag har inga problem med att ta en dag ”ledigt” och koppla av, men dagen efter den.. Fy sjutton, då klättrar jag på väggarna. Då skriker kontrollbehovet och alla små prestationsmonster slåss för att få min uppmärksamhet. Plågar mig igenom allt de anser att jag missade under min ”lediga dag”.

Jag vet inte om ni riktigt kan föreställa er det, men redan där, under dag två, är man redo att duka under.

 

Det allra värsta, är att man aldrig känner sig nöjd. Jag har en kompis, som placerats i facket ”svaga människor”, och när vi under en diskussion en gång kom in på betygspress sa jag ungefär så här ”Alla förväntar sig så mycket, alla kräver att man lyckas hela tiden.” och hon svarade ”Tänk då hur det är att aldrig lyckas.” Jag lade ner diskussionen där och då, men mina tankar gick på högvarv. När hon efter tjugoåttamiljoner timmars slit äntligen tar sig över tröskeln och når sitt G, eller vad för mål hon nu hade, står hela världen vid hennes sida och hurrar. De klappar i händer och kramar henne och berättar hur jävla bra hon är. Och hon är stolt, sjukt stolt – med all rätt. Hon har lyckats.

Jag kan inte lyckas. Jag kan lyckas på pappret, andra kan anse att jag lyckas, men jag, jag är aldrig nöjd. Jag vet att jag är ett MVG-barn, och därför är inget mindre än MVG okej. Men blir jag glad varje gång jag uppnår det? Känner jag att jag lyckats? Nej. Jag når G:et på min egen skala. Jag når resultatet ”okej”. Jag kan inte lyckas.

Jag ville säga till henne att hennes värld var full av potentiella lyckanden, men jag förblev tyst.

 

Vad jag antar att jag försöker säga till er är att, döm inte mig på förhand. Och säg stopp när ni ser att jag pressar mig för hårt.


jag vill inte förlora mig i en drömvärld

att ensam susa genom tid och rum
lämna realiteten bakom sig
att för ett ögonblick släppa alla spärrar och normer och ettiketter
att bara sluta ögonlocken

jag vill inte till något parallellt universum
inte till någon hemlig värld med portkod
jag vill inte drömma mig bort och leka lycklig någon annanstans
jag finns här,
jag lever i nuet

att vara fastkedjad i verkligheten
har fått mig att glömma vem, vad och varför alldeles för många gånger
för det mesta är jag mig själv, en Anna
men jag känner hur ni formar mig mer och mer
hur ni sliter och drar i min själ

i svaga ögonblick
gömmer jag mig bakom tomma ord
och hoppas att någon ska se igenom lögnerna
och åter visa mig världens skönhet
i starka ögonblick, som nu
veknar mina hårda krav på perfektion en aning
och varenda bokstav är en fullkomlig sanning

jag vill inte till ett parallellt universum
jag vill inte förlora mig i en drömvärld
jag vill uppleva något mycket större, något som är på riktigt.

Jag är.

Jag är inte den man först lägger märke till när man kommer in i ett rum med nya människor. Jag är varken den med flest piercingar, längst ben eller blåast ögon. Jag är inte den där spontana, spralliga människan som fäller roliga kommentarer och får dig att skratta. Jag är blyg. Jätteblyg faktiskt.

Jag antar att jag är en sån som smälter in i mängden, en sån som lätt försvinner in i massan.
Den där människan man aldrig riktigt fäster någon tanke vid. Bara snabbt utbyter ett par obetydliga ord med.
Jag förstår att alla inte orkar vänta tills jag vågat öppna upp mig lite, för att kolla upp vad som finns inunder. Jag förstår att det är lätt att bara kasta en snabb blick och sedan vandra vidare. Jag vet att jag inte direkt skriker ut Hej kom och lek med mig! Jag vet att jag kanske inte riktigt inbjuder till långa konversationer och förtroende.

Men jag trodde faktiskt ni lyckats lägga märke till att jag är en glad och skrattig människa. En människa med munnen nästan konstant formad i ett leende. Jag trodde faktiskt att mina skratt verkade lika äkta som de var. Att ni såg hur jag jämt log mot er.
Hade jag fel?
Hade jag så himla fel?

bortom vitt sken

starka lysrörslampor
i vita sanningsögon
ingenting kan ta tillbaka de förlorade sekunderna nu
ingenting kan göra smärtan mjuk

jag förstår
jag säger inte orden,
för jag förstår inte
jag har aldrig gått igenom något så hemskt
aldrig behövt uppleva smärtan
jag förstår inte,
men jag kan tänka mig

i det vita ljusets sken
jag kan tänka mig hur fasader spricker
hur golvet rämnar och rasar
hur varje andetag är en kämpan om att överleva

jag kan tänka mig hur det känns
att plötsligt stå ensam kvar
på klippans brant
när resten av världen fallit samman

jag kan tänka mig hur livet svider
hur allting påminner
och fördjupar saknaden
jag kan tänka mig,
men jag förstår inte

jag kommer aldrig någonsin att förstå vad du känner
där du står under starka lysrörslampor

men jag kommer alltid att finnas där, nära dig
precis som han gör
trots att vår fysiska existens
är långt bortom.

Tidigare inlägg
RSS 2.0