"Vi är rygg emot rygg
äntligen somnar du
Jag känner en sån lättnad
när musiken går på igen
Har du tänkt på att vi
nästan aldrig lyfter våran blick
från marken?"

Vy från ett luftslott - Kent

att låta tystnaden komma nära, och härska över stunden?

ingen spänd hjälp-vad-ska-vi-nu-prata-om-tystnad, utan den där avslappnade,

som berättar att ord är överflödiga.

– den där befriande tystnaden,

har ni fått uppleva den?

det handlar inte om att tämja den, inte om att försöka locka den till sig

det handlar om att låta den slå sig till ro,

och bli en del.

Så mycket annat blir obetydligt litet i jämförelse.

Mitt nu,

är definitionen av storslagenhet.

man kan riktigt känna

hur kylan bestämt kryper sig närmre.

men vi trotsar blåfrusna fingrar

vi trotsar himlen som antar en allt djupare grå nyans

insvepta i filtar på marken

och storslagenheten är öronbedövande

det behövs inget mer, inte ett enda ord

för vi båda vet, att den andra också sitter hänförd

och intensivt lyssnar

till stillhetens symfoni av röda och brandgula toner

teet har tagit slut

och vinden slår ner temperaturen gradvis

men jag undrar om jag någonsin

egentligen

varit varmare än såhär

Praktikveckorna var helt underbara med späckat schema, lärorika utmaningar och bästa kompanjonen. Det lär dock ta ett bra tag innan jag frivilligt äter kebab igen.

Litteralund var väldigt fint med författarföreläsningar, en finalplats i skrivartävlingen och konsert med Emil Jensen. Sällskapet där var verkligen inte fel det heller. Jag har så fina vänner.

Och på tal om fina vänner så kommer Natalie hit imorgon; det kan inte bli annat än toppen.

– Min kära 350D lade av under Kick IN/OFFen, och tvingade mig att införskaffa en ny kamera trots att jag egentligen inte alls hade råd. Det blev en 40D, till ett mycket förmånligt pris. Så långt allt bra. Jag fick hem kameran och den låg underbart i handen. Ivrig att få testa den satte jag på objektivet - och inser att det inte alls var 350Dn det var fel på, utan objektivet. Helvete ungefär.

– Huvudvärken nöjer sig inte längre med att bara pressa sönder skallbenet och spänna käken i ett benhårt skruvstäd, den har även bestämt sig för att börja trycka sönder näsan och placera knutor längs halsen.

– Jag gick hem från Nösdala idag, trots att pappa stod i Hässleholm och väntade på mig. Allt för att min telefon varit utan täckning i ungefär ett dygn och därför tuggat sönder allt batteri.

– Jag har hål i tanden, och ska helst inte dricka juice. Jag älskar juice.

– Studioprojektet går sjukt bra. Så bra att jag nästan inte hinner med.

– Idag missade jag den troligtvis roligaste plåtningen vi haft hittills, för att jag inte tålde blixtljuset. Galet lyckat att få hjärtklappning av något som kanske kommer ingå i min vardag såsmåningom...

– Jag har matte och mediekommunikation och portfolio och bokanalys som måste göras. Jag vet inte när jag ska hinna, jag har ju knappt tid att ens sova. (Inte för att jag kan sova, men det är ju en annan femma.)

– Koncentrationsförmågan är helt och hållet försvunnen. För att väga upp det trycker jag i mig sötsaker, vilket resulterar i en stor mängd fina finnar samt en ännu tunnare plånbok. Jag ligger på minus. Jag som är världsbäst på att spara ligger på minus.

– Att skriva, eller ens prata fungerar inte längre. Jag byter plats på ord i meningar, jag snurrar till stavelser, jag vrickar tungan. Och jag har börjat särskriva, stava fel och använda felaktig grammatik. Jag har börjat tveka. Jag som alltid varit tvärsäker, har börjat tveka.

MEN, Natalie kommer snart hit. Tänk på det. Tänk på henne och turkosa golv - det kommer åtminstone få dig att le. Och att le är jättebra! Så länge man inte har huvudvärk...

ramlar nerför gatan och upp igen

hand i hand med oförstörbara leenden

flyger upp till himlen

och landar sen

varje ensam främling, är en vän

vi låser inte bort,

vi blåser hem

slående tystnad, kroppar på helspänn

det är inte kylan, det är omgivningen.

men vi har inget otalt med fienden

vi är allihop förtroendemän

ramlar nerför gatan och upp igen

helt utan ägor, men aldrig tomhänt

sträcker ut tungan, nuddar regnbågen

det väntar ett mirakel,
jag har det på känn

vinden griper tag och styr bestämt

men idag blåser vi inte bort,

– vi blåser hem

Jag citerar Sara rakt av, för hon sa det så bra:

Passar även på att tillägga: Bilderna kan ju användas till så mycket mer än att flasha på Facebook med – det är till exempel den ultimata julklappen till föräldrar samt mor- och farföräldrar! Hade varit ganska skönt att ha sånt fixat redan nu, eller hur?

Studion ligger på Bredgatan 10 i Lund, vi kan komma och möta dig vid stationen eller stadsbiblioteket om så önskas. Just give us a call! Eller skriv här. Det fungerar precis lika bra!

som sagt; det var sjukt lyckat ^^

(är väl medveten om att det här är sinnessjukt dålig svenska)

Igår var det Kick in/off – och trots jävlig huvudvärk, hjärtklappning och att min kamera började skrika Error 99 för att sedan lägga av helt och hållet, var det sjukt lyckat. Cred till Event som arrangerade!

Idag blev också en otroligt bra dag. Jag var rädd att sömnbristen och pressen över att återigen behöva prestera skulle knäcka mig, men jag tog mig igenom dagen och den slutade fantastiskt. Fotoprovet som legat och skavt i bakhuvudet den senaste veckan resulterade i ett VG+, och tro det eller ej – men jag är stolt över att ligga under MVGt. Att jag bara fick VG på produktfotot utan att vilja göra om eller ens förklara varför det inte höll högre klass kändes också himla bra, men största framgången hittills är ändå att jag lyckades skriva färdigt engelskauppsatsen på lektionstid och lämna in den trots att det fanns otroligt mycket som kunde (och borde) ha förbättrats.
Jag vill inte påstå att jag har en sundare inställning till skolarbete nu än för två månader sedan, för det håller nästan på att tippa över åt andra hållet istället, men det gör mig gott just nu. Så jag tänker det låta vara så ett tag.

Efter att ha redovisat våra dokumentära bildspel samt planerat inför praktiken fikade vi, och sedan begav jag mig till Hässleholm för att se Emil Jensen med mina fina vänner Elin och Anna. Vi var galet pepp allihopa och
---

Det här går inget vidare. Jag vill inte berätta någon historia idag, jag vill bara bubbla ur mig, för Emil är fantastisk. Han fick inte huvudvärken att försvinna, han slet inte sönder några krav och han pusslade definitivt inte ihop ett schema som kan få mitt liv att rulla på normalt igen, men genom att sjunga Igen släppte han lös något inom mig. Jag skulle vilja påstå att jag brann. Det var så mäktigt att riktigt känna hur värmen spred sig bakom bröstkorgen, som ett vänligsinnat eldklot.
Jag skulle vilja påstå att han fick mig att lysa. Genom att dela med sig av sin vackra världssyn, fick han mig att lysa. Han kallade det för tröstsång, och det kanske är just det den är, för den stärker mig. Varje gång. Och live var den magisk. Fullkomligt magisk.
Och jag blev lyrisk. Köpte t-shirt och fick singel och en signerad plansch. Och standardkram med tillhörande standardleende.

Mitt och Saras praktikprojekt kommer bli grymt, och när det är slut kommer Natalie hit, och däremellan är det litteralund och jag fick minsann ett mejl från dem idag som sa att jag var en av de 26 som gått vidare i skrivartävlingen.

just nu är allt galet bra. och så fort det inte längre är det ska jag tänka på turkosa golv, för det kommer att klä mig i ett omedvetet leende, det vet jag. och sådana behövs alltid. så turkosa golv är bra.

fredag kommer också bli bra, om kroppen bara pallar. det återstår att se.

Jag drömde att jag stod och ströp en orm i köket. Den rullade ihop sig och svullnade. Efter ett tag började den sakta rulla upp sig igen, och jag insåg att den inte alls var död. Jag gick och hämtade en stor kniv, men då jag skulle skära i ormen blev jag så äcklad att jag inte kunde fortsätta. Försökte igen, gick inte. Mamma stod bredvid och skar oberört en fisk (hel, orensad fisk alltså) i lagom stora bitar, så jag frågade henne om hon inte kunde stycka min orm också? "Det kan du göra själv" sa hon. "Jag är strax klar, du kan ta den här skärbrädan."

Imorgon kommer jag med all sannolikhet att stupa på en soffa, och det kommer garanterat vara någon jävel som tycker att det är sött, eller att jag ser fridfull ut. De skulle bara veta att jag blundar för att hindra mitt huvud från att implodera. De skulle bara veta att de dagar jag söker mig till sofforna är mitt tillstånd så dåligt att jag helst av allt skulle vilja falla ihop och förlora medvetandet för en stund. För en stunds verklig vila.