det fanns en tid då allt var vackert

saker var inte fulländade, de var knappt ens påbörjade

men de hade någon slags oförstörbar charm

en aura

av den mest hänförande integritet

nu är blicken nedslagen

vem som än höll i dockan, släppte taget

och trådarna som skulle hålla uppe trasslar bara in

– var det så du ville ha det?

som ett löfte om att vi aldrig

skulle övervinna svårigheter, utan bara,

förlora mot möjligheter

skrev med versaler längs kakelväggen

DU ÄR INTE ENSAM
en ohörd viskning

och vargtimmens sista sekund flöt samman med kallsvettiga händer och frusna fingrar.

ni lyfte inte ens blicken

för att spola tillbaka lite; det var torsdag, det var foto, det var näst sista dagen innan lov och jag trodde att faran var över. eller, inte över såklart, men jag trodde att terminen skulle lyckas segla förbi utan någon synlig påverkan.

---

Kom tillslut skolan efter en del om och men. Plåtningen med Hugo hade hunnit bli flyttad till efter lunch, för journalisteleverna skulle visst ha studion. Inte mig emot. Jag och Sara satte oss istället i uppehållsrummet för att redigera lite bilder till modefotouppgiften, särskilt mycket redigerande blev det dock inte för min del, jag kunde inte koncentrera mig. Orkade verkligen inte frammana någon sorts fokus heller.

Vi åt och sedan var det som sagt fotografering med Hugo, vilket var riktigt skoj. (Sjukt awesome kuriosa är att han bl.a. köpte en bild som ska printas i 70x100!) Efter det var det bara att återgå till redigeringen. Dessvärre var det ännu mer omöjligt att koncentrera sig nu. Jag försökte en stund, men blev distraherad av allt och alla. Drog något dåligt skämt, betraktade någon ointressant händelse, bläddrade lite på måfå mellan bilderna - och insåg ganska snart att jag behövde en rejäl dos socker om jag skulle lyckas utföra det minsta arbete innan dagen var slut. Köpte därför en låda chokladbollar och tryckte snabbt i mig en. Två. Tre. Fyra. (fem, sex, sju?) Jag vet inte hur många det blev, men fort gick det. Lyckades redigera en bild nästan färdigt, men tappade sedan fokus igen. Vet inte var tiden försvann, plötsligt var skolan i princip tom och jag, jag började känna mig jävligt konstig. Drack lite vatten, satte mig sedan med ryggen mot väggen för att samla lite kraft. Kände hur blicken blev tommare och tommare, och snart blev min andning ryckig och konstig. Tänkte gjorde jag nog inte alls. Allt var mest ett eko av tomhet.

Andningen blev värre och värre. Luften slog liksom inte rot inom mig, den ville inte ända ner i lungorna. Tom blick, tomtomtom blick. Minns att jag stirrade på kaffeautomaten. Eller inte på, bara mot. Jag tittade inte på någonting. Bara satt och skrämdes av att andningen gått över i hyperventilation. En ihållande variant dessutom.

Efter ett tag kröp Sara också ner på golvet, och hon gav mig en lång kram. Då började jag gråta. Det blev ännu svårare att andas och jag började skaka häftigt i hela kroppen. Hon satte sig bredvid mig och tog min hand. Den var kallsvettig. Hela jag var alldeles äckelsvettig. Och jag satt där och andades stötvis, skakade okontrollerat och kände hur tårarna rullade längs mina kinder. Om och om igen fick hon påminna mig om att andas, och ett antal gånger skrek hon lite halvt uppgivet att jag skulle skärpa mig. Något jag verkligen behövde göra, men jag hade ingen kraft att ta mig samman. Batterireserven var slut, på riktigt den här gången. Så jag skakade och skakade och skakade. Och hyperventilerade och stirrade tomt framför mig. Huvudet svajade litegrann, jag orkade inte spänna nackmusklerna för att hålla det rakt. Jag orkade ingenting. Out of order.

Det passerade lite folk. De flesta tittade, några pratade, men jag lyckades inte riktigt registrera dem. Inte ha någon riktig kontakt. Ansträngningar för att andas lugnt, att verka lite mer under kontroll än jag var. Förgäves. Efter en dryg halvtimma (om min tidsuppfattning var det minsta korrekt) fick Sara lite smått panik och hämtade Anna. Hon hade dock inte tid. Snacka om att känna sig värdelös; man kan knappt andas men är ändå inte tillräckligt viktig för att bli omhändertagen.

Såsmåningom kom hon i alla fall, och jag vinglade in på hennes kontor. Kände mig som världens största börda, fullkomligt värdelös. Hoppades på att hon skulle prata omkull mig, men det gjorde hon inte. Kanske för att jag inte kunde ta in hennes ord, att jag var för borta för det, men antagligen för att jag kände mig just som en oönskad börda. Så jag satt där inne och hyperventilerade istället. Tittade ut genom tårarna och försökte ta in hennes ord. Skakade, kunde inte möta någon blick. Bara komplett värdelös. Fick avbryta mitt i för att gå på toa också, var så spänd att jag inte hade någon koll ens på de mest primära behov. Var nära att somna där inne. Svajade som ett litet sömnsjukt barn. En minut till hade nog räckt, för att slockna mitt på toaletten.

Befann mig åter på Annas kontor, och samtalet fortgick. Det ledde ingenstans och jag kände mig inte ett dugg bättre, men när jag lämnade skolan hyperventilerade jag åtminstone inte längre.

Hemma var jag ungefär halv åtta, och mina föräldrar såg ingenting.

idag drog kroppen ut i total strejk

heh,

det kvittade tydligen att jag medvetet slarvade rejält med både sömn och mat,

att jag läste trots att ögonen gick i kors och redigerade fastän ljuset från skärmen

fick mitt huvud att revoltera.

och någon jäkla droppe som skulle få bägaren att rinna över lyckas jag inte producera

ni kanske tänker att det är bra med lite självbevarelsedrift;

men jag vill ha fallet nu. jag vill nernerner omedelbart

fast chanserna till nederlag är väl slut

den här terminen kommer att avslutas med ett leende, och alla kommer tro att allt är som det ska.

lovet blir sedan ett illusionslugn

en tillfällig inbillning om styrka;

och när saker sätter igång igen

kommer lavinen förr eller senare att rasa ner för berget

och jag kommer att svepas med,

skoningslöst massakreras

utan tvekan, fallet kommer bli så mycket hårdare då.

därför vill jag få det gjort.

bryt ner mig, nu!

(jag har så mycket som jag måste vara frisk till: praktik, studio headshot, kina, ting och andra scoutstrapatser, usa, vandringsläger, zenit... jag får inte falla hårt en gång till. för det finns inte en chans att jag tar mig tillbaka till en någotsånär stabil nivå innan jag redan gått miste om allt. helvete.)

Betraktade de vita dräkterna och det varma ljusskenet, fylldes av nostalgi och blev alldeles stolt i hjärtat. Rysningarna lekte tafatt över mina armar; sedan tvärkast till kyla och tårfyllda ögon. Jag har tvingats välja bort allt jag tycker om. Den där kärnan av livfullhet och saker som känns meningsfulla har jag bit för bit styckat sönder – och nu finns nästan ingenting kvar. Jag är inte längre en del av det jag brunnit för. Det jag älskat att göra.

Frågan är vad det har lämnat plats för? Det är inte som att jag lyckats med varken något välmående eller upprätthållande av bra betyg. Sedan höstlovet har jag fått mvg på två uppgifter. Två. (Ja, jag tycker det är pinsamt. Och ännu mer pinsamt är det att märka hur riktigt jävla dålig jag känner mig av att inte prestera.) Och inte har jag någon kontakt med mina vänner heller. Det tär på både dem och mig, det vet jag. Och jag skäms lite för mitt avståndstagande där också.

Fast i helgen var jag på hajk och det var underbart. Kändes inte helt okej att stundtals vilja springa iväg och gömma mig ett ett hörn för att huvudvärken försökte få mig att explodera, inte heller att sova fyra sönderhackade timmar på ett dåligt uppblåst liggunderlag – men för övrigt var det hur fint som helst. Jag är blyg och tystlåten, och kommer antagligen alltid att vara det, men det fungerar det också. Runt fina människor gör det det i alla fall.

Fick för första gången på en och en halv månad träffa Elin en kort stund också. Det var väldigt efterlängtat.

Idag har varit allt annat än trevlig, varje minut har varit en kamp om att behålla medvetandet. Spenderade de tre första timmarna "sovande" på golvet eller i en fåtölj, fick sedan i mig lite mat och lyckades efter det uppbåda så pass mycket energi att jag klarade av att hålla en vettig debatt om abort. Tjugo minuters rast som följdes av en och en halv timme svenska: genomgång av upplysningen och romantiken. Jag tog inte in någonting. Jag antecknade, men tog inte in någonting, och låg den mesta av tiden i sovställning på bänken. Att David inte sa till mig trots att han bad andra att "vakna" och koncentrera sig uppskattar jag. Att vi kommer ha hur mycket som helst att göra under vårterminen, i ganska tunga projekt uppskattar jag däremot inte alls. Faktum är att tårarna tryckte på i tårkanalerna när jag diskuterade det med honom. Och sedan blev jag tvungen att springa till tåget, jag hann, men fick förbli stående eftersom det var fullt – och jag trodde utan några som helst överdrifter att jag skulle kollapsa där och då. När tåget svängde till lyckades jag knappt ens spänna mina muskler till den milda grad som behövdes för att kunna behålla balansen. Jag svajade och bultade och stirrade genom tomma ögon. Fullständigt utmattad.
Men av någon anledning uteblev reaktionen. Och jag har klarat av att visa upp en fullt fungerande Anna här hemma.

Jag hoppas nästan på en kollaps imorgon. Det behövs drastiska åtgärder. Och de kommer tyvärr inte utan drastiska händelseförlopp.

asfaltsfjärilar stampas sönder av stålhättade kängor, tillintetgörs i all välmening

bildspelet är äntligen inlämnat

om tjugoen minuter ska jag ta tåget till hajk

det är fint.

resten är inte det.

Ett litet smakprov från plåtningen med Shelley. (Och även om bilden kanske säger något annat så är hon jättesnäll.)

Allmänt kaosartat. Behandlar problemen genom att ignorera dem. (Det går att pressa sig ganska mycket till, och det har jag alla intentioner att göra.) Förlorade nycklar och vänner trycker på intill religionsprovet, och jag känner mig bortglömd trots att det är jag som drar mig undan. Befinner mig sällan på hemmaplan; sover mer än gärna borta, och flyr flyr flyr. För jag vill inte ta tag i något. Ser ingen mening med det.

Laddade upp inför provet genom att hacka sönder sömnen, fast det hjälpte inte. Chansen är ganska stor att jag satte ett mvg där i alla fall. (Fint att jag i princip kommer få skäll för det.) Idrotten däremot lyckades jag fucka upp, eftersom jag försov mig. Så jäkla typiskt när jag sett fram emot den så.

För övrigt var det en ganska bra dag med plåtning, pizza och många skratt. Tog bussen från skolan 22.07, fjortonhundra kronor rikare. (Headshot är ungefär världens bästa grej, med ungefär världens bästa partner, oh yes!)

Snooze är något jag aldrig förstått mig på. Och det var nog på grund av den jag drömde om leopardmönstrade pojkar samt en chinaboxmåltid som förfärligt nog innehöll nudlar istället för ris... Lagom läskigt. For i alla fall till skolan och satte sedan igång med B-kursens absolut roligaste fotouppgift – modefoto. Shelley och Filippa modellade, och de var hur grymma som helst. Askul.

Det blev lunchdags och eftersom vi missat lunchen på Tegnérs blev det ett stopp på chinabox istället. För en gångs skull fick jag jättemycket mat (något som var väldigt bra eftersom jag inte ätit någon frukost) och den tryckte jag glatt i mig i sällskap med Sara och Shelley.

Lite redigering och snack om fotoresan senare åkte jag hem, och fann till min fasa att uppfarten stod tom. Ingen mamma eller pappa hemma! Och jag som inte har några jävla nycklar längre! (Min syster var tack och lov hemma, så jag led ingen nöd.)

Nu sitter jag och driver bort ännu en natts sömn. Ska snart packa inför helgens hajk, kanske redigera lite till. Sova känns i alla fall värdelöst, så det struntar jag i. Att jag kommer vara ett vrak på måndag struntar jag också i. Faktum är att det kan bli spännande att se om det krävs mer än två sinnessjuka veckor on top of allt det andra för en kraschlandning – eller om det räcker. Ett litet experiment sådär.

läser orden en gång till. självplågeri förstås

men sånt har jag ju blivit bra på

          jag trodde att vi var på samma sida. att vi skulle hålla hårt och hjälpa igenom

          men när andra såg din skörhet stängde du ut och av

          förstår du inte att jag blir rädd?

jag bryr mig alldeles för mycket.

det är alltid jag som bryr mig alldeles för mycket

          hade varit trevligt med lite ombytta roller någon dag.

för allt sker i pånyttfödelser

(jag har tappat bort mig)

Mår ganska illa. Om det är för att jag under helgen tryckt i mig enorma mängder godis och struntat i riktig mat, eller för att jag sovit alldeles för lite och pressat kroppen till det yttersta ändå, det vet jag inte. Och det kvittar faktiskt. För jag vet att det var vad jag ville få ut av helgen. – Går man till kurator ska man fan må riktigt pissigt. Så då ser jag till att göra det.

När jag pratade med henne kändes det som att jag gjort en höna av en fjäder; det som bryter ner mig är obetydliga småsaker som inte borde påverka nämnvärt. Ändå pallar jag av någon anledning inte trycket. Jag känner mig dålig när jag fyller i att jag mått en femma (på en sjugradig skala) idag, för femma är ju ändå ganska bra, och då borde jag inte behöva någon hjälp. Hela veckan har faktiskt varit ganska bra. Mvg i foto och mvg i matte. Massa avklarat Headshotjobb. Jag mår helt enkelt för bra.

Och jag vet att effektiviteten är ett sätt att hålla undan det andra. Att den extrema sysselsättning jag försatt mig i enbart handlar om att fly. Och jag vet att jag är alldeles för bra på att analysera mig själv och mitt beteende, och alldeles alldeles för bra på att se igenom mitt eget spel. Så jag skäms för att jag skämdes. Och jag skäms för att jag ser hur sjuka mina tankebanor är.

Hon sa att hon hade velat sjukskriva mig. Vi hade bara pratat i ett par minuter. Och jag tyckte att det jag berättade var värdelös information, inte i närheten av någon verklighet, och definitivt alldeles för obetydligt för att det skulle tas någon notis om. Men hon ville sjukskriva mig.

Och jag skämdes. För jag kom på mig själv med att sitta och vilja svara "rätt". Jag ville visa att jag redan sett alla samband och jag ville jävlar i det må riktigt dåligt - så att jag förtjänade att vara där. 

Jag skämdes för att jag skämdes över att inte må tillräckligt dåligt.

Och nu skäms jag för att jag misskött mig. Man kan ju fan inte sträva efter att må piss. Det är sjukt på riktigt.