för jag och jag har växt ifrån varandra, och funnit varandra igen

finns numera här, ibland
http://visornasandan.blogspot.com/

fjärde november

att det fortfarande finns människor som tittar in här! fullständigt obegripligt. men glädjande.


går igenom fler livsomvälvande saker
försöker att inte tappa fotfästet under tiden
skriver lite, och ibland lite mer
längtar fortfarande efter ett stort projekt
varför hindrar jag mig?

det är höst men ännu inte sörjigt brunt
det gör ont, men ännu inte bottenlöst
ska bara igenom alla värdelöshets-faserna
behöver känna att min närvaro
eller ickevaro
gör skillnad

behöver ha betydelse

°

jag fick allt jag önskade mig. (svarta drömmar)
precis allt.

solfjäder

fläkten som sövande ljud i bakgrunden
lite fågelkvitter, lite simba som andas genom en smått förkyld nos
det är inte sol genom persienner idag; det är sol genom små luddiga moln
det är sol inombords
en slags tillfredställelse, ett lugn, en lycka
ett jagharingenaningomvadframtidenharförplanermenjagvetattjagfixardet
det är hopp, livsglädje
det är sol inombords
och fläkten surrar lugnt i bakgrunden

nuläge

solen i gyllna toner, genom bladverk
jag och pojken min med nakna fötter i blött gräs
imorgon beger vi oss mot skogen
försvinner ett tag

onsdagslängtan

mitt huvud är grus
jag vill ligga i gräset och stirra på stjärnorna som ännu inte syns på himlen och stirra tills jag inte längre stirrar, tittar, eller ens är
mellanrummet
jag vill till mellanrummet
jag är så trött på alla rum med väggar

att våga drömma

Drömmer lugna drömmar om kattungar och människor jag känner. Inga biljakter eller livsfarliga äventyr, på sin höjd en buss som kör fel. Tror att hjärnan långsamt återhämtar sig.

Det tog så mycket kraft. Tre år att processa på en vecka. Jag trodde att jag lämnat klassen, LBS och allt som hade med gymnasiet att göra för länge sedan. Och så kom det tillbaka. Den sprudlande glädjen från ettan, lättsamheten, kraschen, ångesten, lanen, loppisen, maten, dunkande hjärtat på heltäckningsmattan, oron, chokladbollarna, omtanken, ignoransen, pressenpanikenproblematiken, ensamheten, tvåsamheten, mothelavärldenheten. Det tog så mycket kraft. Det tog så otroligt mycket kraft.

Och det gav så mycket.

Jag är så tacksam för allt som hänt. Allra mest för det onda. Jag blev inte bara några år äldre; jag blev så mycket mer människa. Och idag drömmer jag om kattungar.

Jag tror att jag läker.

Utkast: Juni 14, 2011 (många tack som saknas)

Fylld av en sådan tacksamhet, gentemot allt. Tack för USA-resan. Tack för att den vände upp och ner på min värld, kastade ner mig till smutsigaste smuts och ovärdighet samtidigt som jag skänktes en enorm värme. Tack till H, som var den första som tog mig åt sidan och frågade hur det var. Tack till alla som ignorerade när jag grät, alla som såg mig ligga och skaka på heltäckningsmattan och aldrig förstod att pulsen slog bakut. Tack till E för att du dödade fotointresset, och lärde mig en gång för alla att det är ordet som är mitt forum. Jag ska hålla mig till det i framtiden.

Tack A, för att du skrek på mig. Och skickade hem mig. Och aldrig lyssnade på lögnerna, aldrig slutade tro. Tack för att du pratade om turkosa golv och fick mig att le åt mig själv. Tack till alla kuratorer som aldrig nådde fram, och framför allt tack till B som gjorde det. Så innerligt mycket tack.
Tack C för alla stöttande mejl, tack R och L för att dörren alltid stod öppen. Tack S för att jag fick en andra familj, ett andra hem och en tid att förankra mig i mig själv. Tack för att du sedan rev ner det, och tvingade mig att bygga upp det igen.
Och D, älskade D, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för allt du gjort och stått ut med. Det finns inga ord som räcker.

http://open.spotify.com/track/2XFAiGPZ7iX7EneraUVCVZ

återigen är det olafur arnalds som renar kroppen

tolfte maj

Klockan är 22.26 och egentligen vill jag gå ut, andas efterregn-luft och låta natten vara ett äventyr. Istället kommer jag snart att ge tänderna en rejäl omgång flour och därefter krypa ner under mitt påslakan. Det blev lite för många timmar framför datorn idag också. Har allvarligt övervägt att göra en Sophie och ta bort mitt facebookmedlemsskap, men sidan har ju sina fördelar också. Speciellt när ens bästa vän bor alldeles för många mil bort.

Jag har skrivit en lång text om var jag är idag. Mest handlar den om ett då, men den slutar på idag. Funderar på att lägga upp den, som ett avslut. Funderar på att sluta skriva här. Mina tankar och dikter hamnar numera i anteckningsblock, och jag tycker att det är där de hör hemma. Jag vill leva ett tag i ett land där ingenting värderas. Där det bara liksom finns.

Jag är så lycklig i den rytm jag hittat nu. Längtar fortfarande iväg, och kryper oftast på väggarna när det är tisdag, men det är livslusten, det är styrkan, jag är så jävla stolt. Trodde aldrig jag skulle säga det om mig själv, men jag är så jävla stolt.

för livet är fantastiskt

mer än två månaders välmående
igår sa jag hejdå till allt vad psykologer heter

det känns fantastiskt.

°

idag
mer glad över
vad jag har
kvar
än ledsen
över vad
jag förlorat

packa ihop säng

plus: rummet blev mycket större
minus: jag kommer i fortsättningen att sova ensam

stilla

bara jag och fåglarna vakna
kvitter överallt; olika former olika takt högljudd dissonans
jag andas in luften
stilla

solen smyger närmre
smeker gräsmattan i strimmor
förvandlar dagg till glitter
kakafonin i bakgrunden som ljuder sjuder kokar över
blir stilla

himlen är pasteller
blå till höger, gulrosa till vänster
snart kommer allt vara klarblått
och så oändligt,
stilla

dröm bort mig igen


livsglädje

som att allt som sker framför mina ögon
är tecken på hur livet ska föras

han med sitt tillrättalagda hår, lite stolpiga sätt att prata
att knyta nya band kändes så fel
den perioden av ditt liv är över nu Anna

bokbussen igår; plötsligt utanför fönstret
ett lyckospel mellan revbenen och jag gallopperade dit
ordglädjen så påtaglig, så rätt
det är där jag ska vara

sedan två avsnitt av Babel
Kristian Lundberg lyssnade på Jónsi
Malte Persson skrev sonetter om dötidsunderjorden
jag vill läsa dem
skriva sådana själv

himlen är gråklädd idag
fåglarna sjunger dramatiskt; kvittret är bortglömt
jag tycker om det.
jag tycker om nyanserna

-

lite melankoli i kroppen
lyssnar på musik som förstärker känslan
så att den sedan kanske ebbar ut

det var stjärnklart och vackert, luften sval

slog upp tältet i trädgården inatt
men kunde inte sova
halv tre erkände jag slokörat för mig själv att just den här kvällen var det kanske ingen bra idé
men jag kunde inte sova inne heller

http://open.spotify.com/track/3DfN5GaNQJuzHFXWbWZpxA

Jag visste att det skulle bli en fin dag när jag vaknade. Solen var på väg fram bakom molnen, och gårdagen hade blivit just gårdag. Vi åt frukost och dansade sedan till The Police ända tills klockan sa dags att åka. Du ropade något jag inte hörde, men sen hörde och nu har jag glömt bort det. Men jag tycker om det. Att försöka överrösta motorljud och hjälmdövhet med relativt oviktiga saker.

Det var dags för avslut idag. Det var inte bara bestämt så, utan kändes rätt så.
Hon sa också tack.
Det kändes bra. Att få vara ett avtryck i någon annans liv. En tidsbegränsad besökare.

Jag kom hem till fågelsymfoni och solsken. Slog upp boken om Mao. Läste lite. Stickade lite, spelade lite, funderade lite. Såg en humla och blev alldels glad i hjärtat. Såg en citronfjäril och blev ännu gladare.

Så kom kvällen och med den ett scoutmöte. Idag eldade vi. Det var en bra idé, för vi har blivit ringrostiga. Och så är det mysigt. Jättemysigt.

Nu sitter jag här och luktar rök och känner mig lite vemodig. Hade mitt tält varit hemma hade jag nog slagit upp det och bosatt mig där ute i natt. Himlen har den nyansen nu, som säger att man inte borde vara inne. Och jag håller med.

mer solsken

Det är vår nu. Termometern i bilen visade fjorton grader. Jag sitter på en träbänk i centrala Hässleholm, ser solstrålarna brytas i hårstråna som flimrar framför ögonen. Jag finns. Jag bara finns. Jag är stolt över att jag kan göra det, och jag är stolt över att jag kan bli stolt. Jag har upptäckt att det inte bara finns onda cirklar. Jag har hoppat rakt in i en god. Positiva händelser och tankar avlöser varandra som fallande dominobrickor i led. Det kan inte bara vara våren. Det här är för stort.

Jag är så glad att jag lyckats ta mig hit.

Vågar knappt skriva lyckats. Det har blivit ett så värdeladdat ord. Lyckas och misslyckas. Prestation. Ångest. Det finns fler fack än så. Det finns tusen gråzoner. Och framförallt finns det saker som inte borde mätas i att "lyckas" och "misslyckas". Det finns saker som inte borde mätas alls.

Vad gör jag nu? Jag lever på kärlek, solsken och lycka. Lycka. Inte lyckas. Det är dumt att orden är så lika. De är ju verkligen verkligen inte synonymer.

Tidigare inlägg
RSS 2.0