innanför i
lindrande liderlig
underlig
ligga lite ibland
inuti
limma insjunkna irisar
mot is
som det borde vara
idag är en dag för picknick och lång promenad
solen bländar, tinar upp även det allra kallaste. snöglitter.
rosenröda kinder och ballerinakex och varm choklad. ögonglitter.
alla saker som så länge legat undantryckta får ventileras och komma upp till ytan. alla splittrade meningar svetsas ihop igen, lagas i solskenskorridorer. vår vänskap växer åter upp till det den en gång var. kanske bara tillfälligt, men ändå: lyckofnitter.
störtande plan och liv i exil
det fanns en tid då allt var vackert
saker var inte fulländade, de var knappt ens påbörjade
men de hade någon slags oförstörbar charm
en aura
av den mest hänförande integritet
nu är blicken nedslagen
vem som än höll i dockan, släppte taget
och trådarna som skulle hålla uppe trasslar bara in
– var det så du ville ha det?
som ett löfte om att vi aldrig
skulle övervinna svårigheter, utan bara,
förlora mot möjligheter
skrev med versaler längs kakelväggen
DU ÄR INTE ENSAM
en ohörd viskning
och vargtimmens sista sekund flöt samman med kallsvettiga händer och frusna fingrar.
ni lyfte inte ens blicken
Antihjälten
när allt flöt upp till ytan
när historierna om dig och oss verifierades
och du vet, blev sanna på riktigt
då när etiketterna offer och gärningsmän delades ut:
– jag blev hjälte
jag som alltid stod bredvid och skrapade tårna i gruset när de gjorde dig illa,
jag stämplades som hjälte
mamma blev så stolt, gick runt och berättade för alla att
”Min son, min Johannes han gör minsann inte sånt där. Han har ett rent och fint hjärta han.”
jag var visst aldrig involverad
inte om man litar på återgivelserna
jag stod ju bara bredvid
och för det mesta stod jag ju bara där bredvid, rådvill
ett par gånger då du gled bort genom dimmorna fångade jag din slappa kropp, hindrade det värsta fallet
men lämnade sedan platsen för att låta de andra göra vad de planerat att göra
– jag lyckades aldrig supa bort mitt samvete.
ja för det mesta stod jag bara bredvid, och trots att avsmaken fick hela min kropp att skaka
kunde jag inte titta bort då deras hungriga blickar åt dig levande
motvilligt stod jag och betraktade hur krävande händer och tjocka tungor försvann i ett virrvarr av hår och nerspydda kläder
Sedan.
Det slutgiltiga. Oförsvarliga.
ändå försvarade och försvarades vi.
som om en rättegång skulle ställa något till rätta
skrattretande
det fanns inga ord att säga
den yttersta gränsen till det oförlåtliga var passerad, den där sista droppen i bägaren rann över och dränkte världen i en skoningslös tsunami
vi burades in i sanningen
det var inte jag som penetrerade, jag stod bara bredvid
det var inte jag som penetrerade
– men jag hörde skriken
jag såg hur du slogs för ditt liv, för den sista lilla värdighet som fanns kvar
– jag såg hur glittret i dina ögon bleknade och slutligen dog ut.
jag var där, precis intill
(hur har ni mage att kalla mig för hjälte?)
det var inte jag som penetrerade
det var inte jag som trängde igenom din själ eller njöt av de hjärtskärande skriken
det var inte jag som penetrerade
jag rörde inte ens
men jag var där,
– jag lät det ske.
vi som aldrig sa hora
det finns de som står bredvid och tittar på
de som vågar öppna munnen först när ögonblicket passerat
när dramatiken vandrat iväg
och allt är left-overs från igår
det finns såna där sorgliga jävlar som alla glömmer bort
trots att de står där, alldeles precis intill
de har så mycket att säga, men orden lyckas inte tränga igenom genomskinligheten
de förblir osagda
speciellt de viktiga, de yttras aldrig
(men stopp! sluta för fan!)
att komma i kontakt med verkligheten, att interagera
det är den högsta önskan
att tränga igenom skiktet av osanna ord och oärliga baktankar
det är den högsta önskan
att nå fram, att beröra, att bli berörd
det är den högsta önskan
och den mest orealistiska. bittra sanning.
de som är som jag, jag som är som de
vi som vill sträcka ut våra händer för att hjälpa över avgrunden,
men aldrig ens lyckas lyfta armarna
vi kan aldrig nå fram
vi som aldrig sa hora,
vi som aldrig lät våra fingrar smutsa ner era kroppar då ni vinglat sönder och förlorat medvetandet
vi som trots det satt kvar när ni vaknade upp
vi som höll undan ert hår när ni spydde och torkade varenda tår som föll
vi är också de som förblir bortglömda
små parenteser i tillvaron
(vi som aldrig skrek när vi hade chansen
det är vi som skäms.)
bläckhjärta
min handduk dryper av svart kärlek
jag läcker i varje spricka, läcker i varje por
du var en dåligt ritad pojke,
men dina linjer fyllde mig ändå
som spindelnät
du tvinnade samman verkligheten med enfaldiga förhoppningar
trasslade ihop min noggrant uträknade plan
bläckhjärta
bläckhjärta
bläckhjärta
jag skrubbade sönder mitt skinn för din skull
för att bli av med dig, du dåligt ritade pojke
min handduk dryper av svart kärlek
trögflytande vätska mot naken hud
visste du vad du gjorde?
inte ens de mjukaste bomullsklänningar tar udden av dina knivskarpa penndrag
bläckhjärta,
din trycksvärta finns inom mig
ligger skönheten verkligen i betraktarens öga?
hon målade vägen med kolarippel
lät den liksom allt annat drypa i sötsliskighet
kalorihysteri, sockersug och duktighetsmani.
hon klistrade fast folkets fötter vid marken, så att de aldrig skulle byta riktning
inte för att de någonsin skulle märka någon skillnad
fast i sina enkelspår var de blinda för vägskälen
hon tömde plastförpackningen i ett hån mot enfalden
mot kostymnissar och outsinliga plånböcker
slickade frånvarande bort den sista droppen från sitt pekfinger
skulle någon ens se att vägen börjat skimra i bärnstensnyanser?
skulle de se handlingen, tanken, skulle de se det vackra?
eller skulle de förargat sucka åt att deras kapital gått till spillo?
hon visste att det sista var det enda realistiska alternativet,
men hon gav aldrig upp.
Hon köpte en ny flaska
målade om, över, tillbaka
hon gav aldrig upp.
slingermelodier
slingermelodier längs trasiga hjärtan
ett försök att få batteriet att räcka längre än den utsatta tiden
kasta en tärning
se den falla mot bordet
se prickarna dansa runtruntrunt över det vita
och stanna
lägsta poäng
du var inte värd mer.
slingermelodier genom trånga gångar
gränder ingen längre vill besöka, förfallna och förgångna
spring mot havet
dyk mot vågorna
känn hur det hårda förlamar din kropp
förbanna
att inte heller havet, med all sin skönhet
ville ta emot dig
slingermelodier i din hjärna
vackra knivbladsord som trollbinder och bedrar
ta tag om din vän
krama henne hårt
och känn hur hon sliter sig loss
river upp,
sönder
allt du lutat dig mot, din värld, din trygghet
ingen vill ha dig
omlindad i slingermelodier
försöker du finna vägen till elkontakten
reload
småstadsliv
jag står på balkongen vi inte ännu äger
blickar ut över småstadsliv
gröna plättar i asfaltshav kantade av grå lampstolpar
du försvann runt hörnet för en dryg timma sedan
du behövde koffein sa du
du behövde lite koffein
du skulle bara springa ner till seven eleven och köpa lite rykande brun vätska
du skulle bara springa och köpa två take-aways
än har du inte kommit tillbaks
jag blickar ut över asfaltshav och tomma skyltfönster
vårt nya palats känns inte längre som en befrielse
de luftiga vita väggarna kommer närmre,
kväver mig
du kom aldrig tillbaka
varför kom du aldrig tillbaka?
jag är så liten
de byggde historien utan mig
beslagtog månen, konstruerade hjulet, såg alla samband
jag är så liten
ni behöver inte mig
ni skapade era minnen utan mig
jag var där, precis intill, men platsade aldrig i fotoalbumet
var kanske aldrig
tillräckligt fin
jag är så liten
jag är så liten
jag är så liten
- vad gör jag här?
jag är så liten
jag är så liten
jag är så liten
- ni behöver inte mig
jag försökte måla något eget
blå himlar, regnbågar, något att hänga upp lite lycka i
men jag var så liten
jag behövde er
jag är så liten
jag är så liten
jag är så liten
- vad gör jag här?
jag är så liten
jag är så liten
jag är så liten
- vad gör jag här?
nu är jag borta
nu är jag borta
det vita strecket på marken har trampats bort
kvar är bara en gråglittrande tjock massa
och avtrycket från din fot
nu är jag borta
oskyldigheten har slitits ut, det hörs inga vingslag
jag är försvunnen i den massa
dina fötter trampat på
nu är jag
borta.
semikolon
att vandra bredvid på en boulevard
andas lätta andetag
pliktrymning, tankeförskingring, vårinringning
solskensvarma ryggtavlor
och på tok för lätta skor
inga bekymmer i världen
kan hindra er på färden
att vandra bredvid på en boulevard
där dag blir natt och natt blir dag
pliktrymning, tankeförskingring, vårinringning
en resa utan avslutning
bara en förhoppning
om att aldrig finna en slutpunkt
utan bara vandra runt, runt, runt
