för jag och jag har växt ifrån varandra, och funnit varandra igen
finns numera här, ibland
fjärde november
att det fortfarande finns människor som tittar in här! fullständigt obegripligt. men glädjande.
går igenom fler livsomvälvande saker
försöker att inte tappa fotfästet under tiden
skriver lite, och ibland lite mer
längtar fortfarande efter ett stort projekt
varför hindrar jag mig?
det är höst men ännu inte sörjigt brunt
det gör ont, men ännu inte bottenlöst
ska bara igenom alla värdelöshets-faserna
behöver känna att min närvaro
eller ickevaro
gör skillnad
behöver ha betydelse
°
jag fick allt jag önskade mig. (svarta drömmar)
precis allt.
solfjäder
fläkten som sövande ljud i bakgrunden
lite fågelkvitter, lite simba som andas genom en smått förkyld nos
det är inte sol genom persienner idag; det är sol genom små luddiga moln
det är sol inombords
en slags tillfredställelse, ett lugn, en lycka
ett jagharingenaningomvadframtidenharförplanermenjagvetattjagfixardet
det är hopp, livsglädje
det är sol inombords
och fläkten surrar lugnt i bakgrunden
nuläge
solen i gyllna toner, genom bladverk
jag och pojken min med nakna fötter i blött gräs
imorgon beger vi oss mot skogen
försvinner ett tag
onsdagslängtan
mitt huvud är grus
jag vill ligga i gräset och stirra på stjärnorna som ännu inte syns på himlen och stirra tills jag inte längre stirrar, tittar, eller ens är
mellanrummet
jag vill till mellanrummet
jag är så trött på alla rum med väggar
att våga drömma
Drömmer lugna drömmar om kattungar och människor jag känner. Inga biljakter eller livsfarliga äventyr, på sin höjd en buss som kör fel. Tror att hjärnan långsamt återhämtar sig.
Det tog så mycket kraft. Tre år att processa på en vecka. Jag trodde att jag lämnat klassen, LBS och allt som hade med gymnasiet att göra för länge sedan. Och så kom det tillbaka. Den sprudlande glädjen från ettan, lättsamheten, kraschen, ångesten, lanen, loppisen, maten, dunkande hjärtat på heltäckningsmattan, oron, chokladbollarna, omtanken, ignoransen, pressenpanikenproblematiken, ensamheten, tvåsamheten, mothelavärldenheten. Det tog så mycket kraft. Det tog så otroligt mycket kraft.
Och det gav så mycket.
Jag är så tacksam för allt som hänt. Allra mest för det onda. Jag blev inte bara några år äldre; jag blev så mycket mer människa. Och idag drömmer jag om kattungar.
Jag tror att jag läker.
Utkast: Juni 14, 2011 (många tack som saknas)
Fylld av en sådan tacksamhet, gentemot allt. Tack för USA-resan. Tack för att den vände upp och ner på min värld, kastade ner mig till smutsigaste smuts och ovärdighet samtidigt som jag skänktes en enorm värme. Tack till H, som var den första som tog mig åt sidan och frågade hur det var. Tack till alla som ignorerade när jag grät, alla som såg mig ligga och skaka på heltäckningsmattan och aldrig förstod att pulsen slog bakut. Tack till E för att du dödade fotointresset, och lärde mig en gång för alla att det är ordet som är mitt forum. Jag ska hålla mig till det i framtiden.
Tack A, för att du skrek på mig. Och skickade hem mig. Och aldrig lyssnade på lögnerna, aldrig slutade tro. Tack för att du pratade om turkosa golv och fick mig att le åt mig själv. Tack till alla kuratorer som aldrig nådde fram, och framför allt tack till B som gjorde det. Så innerligt mycket tack.
Tack C för alla stöttande mejl, tack R och L för att dörren alltid stod öppen. Tack S för att jag fick en andra familj, ett andra hem och en tid att förankra mig i mig själv. Tack för att du sedan rev ner det, och tvingade mig att bygga upp det igen.
Och D, älskade D, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för allt du gjort och stått ut med. Det finns inga ord som räcker.
http://open.spotify.com/track/2XFAiGPZ7iX7EneraUVCVZ
återigen är det olafur arnalds som renar kroppen
tolfte maj
Klockan är 22.26 och egentligen vill jag gå ut, andas efterregn-luft och låta natten vara ett äventyr. Istället kommer jag snart att ge tänderna en rejäl omgång flour och därefter krypa ner under mitt påslakan. Det blev lite för många timmar framför datorn idag också. Har allvarligt övervägt att göra en Sophie och ta bort mitt facebookmedlemsskap, men sidan har ju sina fördelar också. Speciellt när ens bästa vän bor alldeles för många mil bort.
Jag har skrivit en lång text om var jag är idag. Mest handlar den om ett då, men den slutar på idag. Funderar på att lägga upp den, som ett avslut. Funderar på att sluta skriva här. Mina tankar och dikter hamnar numera i anteckningsblock, och jag tycker att det är där de hör hemma. Jag vill leva ett tag i ett land där ingenting värderas. Där det bara liksom finns.
Jag är så lycklig i den rytm jag hittat nu. Längtar fortfarande iväg, och kryper oftast på väggarna när det är tisdag, men det är livslusten, det är styrkan, jag är så jävla stolt. Trodde aldrig jag skulle säga det om mig själv, men jag är så jävla stolt.
för livet är fantastiskt
mer än två månaders välmående
igår sa jag hejdå till allt vad psykologer heter
det känns fantastiskt.
°
idag
mer glad över
vad jag har
kvar
än ledsen
över vad
jag förlorat
packa ihop säng
plus: rummet blev mycket större
minus: jag kommer i fortsättningen att sova ensam
stilla
bara jag och fåglarna vakna
kvitter överallt; olika former olika takt högljudd dissonans
jag andas in luften
stilla
solen smyger närmre
smeker gräsmattan i strimmor
förvandlar dagg till glitter
kakafonin i bakgrunden som ljuder sjuder kokar över
blir stilla
himlen är pasteller
blå till höger, gulrosa till vänster
snart kommer allt vara klarblått
och så oändligt,
stilla
