tinnitus i hjärtat

bussen luktar sågspån
grå gardiner och röda säten
ingen vill vara här egentligen

vägsträcken flimrar iväg framför mina ögon
grått vitt grått vitt
smutsvitt.
de målades dit för bara ett par dagar sedan,
men är redan slitna och sunkiga
allt är visst sunkigt nuförtiden
har man mot förmodan hittat något fint smutsar man ner det
porrtidningar längst in i nedersta byrålådan
skitsnack i en skokartong under sängen
tvivel i bokhyllan närmast dörren

vi kan visst inte låta bli att förstöra
ge oss ett legoslott och vi river ner det
ivriga att på egen hand bygga ett nytt, ett större och vackrare
fast allt blir bara dåliga kopior
förstört

ingen vill vara här egentligen

envisa pipsignaler från ett backande fordon
vi söker inte längre framgång
vi är helt besatta av att finna den enklaste vägen
raksträckan
kantad av smutsvita ränder

ingen vill vara här egentligen

jag sitter i en buss på väg mot det jag kallar hem
grått vitt grått vitt grått vitt
smutsvitt.

trampa på dig

stjärnglittret i asfalten
bortsuddat av en grå himmel
det som inte syns lägger du inte märke till
och så länge det du trampar på inte skriker, lyfter du inte din fot

jag skulle kunna måla fram tusen metaforer
tusen omskrivningar och tusen liknelser
men du skulle aldrig tränga förbi orden
aldrig förstå innehållet bakom

Så jag slutar här.

nio brott

Ett ord du aldrig lade på din tunga kunde ha hindrat världen från att rämna
Två ögon du bara flyktigt mötte, sökte den där förklaringen du aldrig gav
Tre nätters värme och det vackraste som fanns
Fyra personligheter i ständig maktkamp. Våra favoriter förlorade visst tillslut
Fem dagar av ingenting
Sex dagar av ingenting
Sju sönderhackade hjärtslag, ett avståndstagande i varje minut
Åtta timmars orolig sömn
Nio dagar, och förfallet var ett faktum.

Nio dagar, och förfallet var ett faktum.
Åtta timmars orolig sömn
Sju sönderhackade hjärtslag, ett avståndstagande i varje minut
Sex dagar av ingenting
Fem dagar av ingenting
Fyra personligheter i ständig maktkamp. Våra favoriter förlorade visst tillslut
Tre nätters värme och det vackraste som fanns
Två ögon du bara flyktigt mötte, sökte den där förklaringen du aldrig gav
Ett ord du aldrig lade på din tunga kunde ha hindrat världen
från att rämna

Jag väntar

Jag väntar,
för jag är en sådan som lämnas att vänta
inte riktigt tillräckligt viktig för att bli väntad på
inte tillräckligt oväsentlig för att helt glömmas bort
och så länge ni minns mig väntar jag
jag väntar
tills jag försvinner

globar och kartor

snurrar snurrar snurrar mig fri
inga irrvägar ska få lura mig mer
jag ska följa min egen
irrväg
för vad är det för fel på det krokiga?
man borde uppskatta omväxlingen
istället för att drivas av det förutbestämda
raka streck och räta linjer
– vem vill ha ett kantigt liv?

snurrar snurrar snurrar mig fri
ingen ska få lura mig mer
snurrar snurrar snurrar mig fri
ingen ska få lura mig mer

höger vänster framåt hopp
motgång framgång bakslag och tillbaks vid start
men även då jag begär reträtt
bär vägen mig framåt
jag snurrar snurrar snurrar mig fram
– en cirkel har ingen ände.

detta ruinerade pussel

med sax och vassa tänder formade jag om bitarna så att de skulle passa där jag ville ha dem
med lim och tejp och en hel massa envishet svetsade jag samman dem, tillverkade en ny enhet.
fast sedan tog vinden den
himlen öppnade sig, och regnvattnet luckrade upp allt jag så omsorgsfullt plåstrat ihop, bröt sönder

återvändsgränd.
(kom aldrig tillbaks)

kom igen (du har anlänt)

på med stimorolleendet
motorerna har stannat, vinden har slutat cirkulera
du har nått destinationen, du har kommit fram
– kom inte här och påstå att du inte riktigt landat! du har haft all tid i världen.
nej fram med stimorolleendet
alla väntar

– sitt inte där och klaga på turbulensen
lite spänning förgyller det vardagliga, inte sant?
lite motstånd behövs minsann för att man ska känna att man lever
och leva vill man, inte sant?
du är lite trött på det? jaja, jag förstår
men på med stimorolleendet nu
fram med glittret i ögonen
och gör för helvete något åt din hållning
din resa är över nu, du är framme.

för fan; stig ur, kliv ut, gå av
alla väntar
du är framme

på med stimoroleendet.
– alla väntar

åtta av nio

så kom sanningsdagen,
rösterna skulle räknas 
en skulle pekas ut, petas bort
en efter en flög mungiporna upp i belåtna leenden
åtta av nio

herr måne

herr måne kastar sitt bleka sken över era kroppar
kaskadkräks på er bräcklighet.
den trycksvärta ni gräver ner er i, för att kunna måla också drömmarna svarta
är inget annat än en illusion
allt är svart och vitt, avsaknaden och fullkomligheten
tro inget annat.

men ni kan aldrig måla det fullkomliga svart, för i fullkomligheten finns ingen saknad
det finns inget er svärta kan tillföra
endast i avsaknaden går det att hälla en skvätt färg, endast avsaknaden är något som går att förändra
denna ständigt skälvande, ständigt pulserande frånvaro
endast i den går det att placera något närvarande

i varandet finns det fullkomliga
fullkomligheten finns i det som är
herr måne belyser er
ni som, om än motvilligt, är

(ni jobbar inte för långsamt, ni gör bara ert jobb baklänges
varför försöka sudda ut ljusfåglarna? varför inte låta dem smälta på huden?
rummet som är kolsvart idag kommer att slås vidöppet imorgon
och trots era stängda ögonlock och skylande händer
genomborras ni av ljusflödet
bländas.)

tvivel

tuggar på läppen
för det vi jag var så säker på suddades ut av en vindpust.
vrider mig runt bland svettiga lakan
hårt hopknipna ögonlock

det kanske var lite för bra ett tag
eller så hann det aldrig bli tillräckligt bra
eller så var det någon jävel som petade in en liten kil av det där som inte borde få finnas
tvivel
vad var det vi egentligen sa? vad var det som hände?
vem var det som lekte tafatt med sanningen?
hittades den någonsin?

tuggar på läppen
försöker svälja allt det där, vi nästan hade
skölja bort det
glömma

det kanske var lite för bra ett tag
det kanske var lite för bra för att vara sant
det kanske aldrig riktigt
var menat att liknas vid en sanning

Round two

Vi gör det igen, den här gången som en nedräkning till den nionde oktober, då vi ska bege oss till den stora staden Hässleholm för att titta på Emil Jensens spokenword-show i kulturhuset. Precis som förra gången består det hela av tre ingredienser; en Elin, en Anna och en titel. Dagens utmaning, here we come again.

någon annan

Så fort solen tittar bort, önskar jag att jag var någon annan, något annat. För när världen inte längre målas klar och vacker, när träden inte lyser gröna mot en vacker bakgrund, tappar även mina tankar sin lyster. Sin kontrastrikedom, sitt färgspektrum, sin vackerhet. Och jag krymper ihop, förvandlas till en skugga som krälar på marken. En parasit, en blodigel, en som klamrar sig fast vid andra för att själv överleva. Så fort ett moln är i sikte tappar jag min tro. Mitt hopp, mina drömmar. Jag tål nog inte det gråa, jag tål nog inte det intetsägande, det tomma. Jag är tom. Utan solsken är jag tom. Kan man inte tåla sig själv?

I pausen, där hela världen glömmer bort att jag finns. Där ingen ser något värdefullt i mig, eller något med minsta potential till skönhet, går solen i moln och jag, jag blir en parasit. Någon annan. Något sämre. Hur ska någon kunna se något vackert i något dåligt? Hur ska någon vilja tända solen igen, för mig, en skuggvarelse? Varför gör jag inte det själv? Jag. Kan. Inte. Skuggor når aldrig till solen, de gömmer sig bakom ett ting, en gestalt, en varelse. Skuggor hamnar i bakgrunderna, oförmögna att stå själva. Skuggor är parasiter. Parasiter behöver andra för att överleva. Eller solsken.

Solstrålar är vad jag behöver. Värmande ord, välkomnande gester. Leenden. För att växa, för att bli något självständigt behöver jag omtanke. Jag behöver färg att måla mina tankar med, jag behöver verktyg för att få gråskalan att försvinna. För att bli någon annan. Den någon annan som jag vill vara. Den någon annan som är jag.


Dagens utmaning den trettioförste. Den sista utmaningen av dem alla. Tack Elin och Natalie, jag har tyckt om det här. Det har lärt mig mycket.

allt som jag har

i ett ord, som inte är mitt
i en mening utan mening
lägger jag ned
allt som jag har,
hade.

när natten kommer fallande

Gnistrande vita kristaller blandas med rödljus. Det är kväll, och skymningen faller. Precis som den gamla tanten med käpp faller den. Halkar på en isfläck och boom. Kraschlandning. Fast till skillnad från när tanten trillade är det ingen mer än jag som märker att den faller. Att den rasar. De andra ser bara hur det mörknar lite. Hur den vita snön förvandlas till blå. Lila där de röda lamporna lyser. De andra ser inte hur vårt skyddande hölje snubblar, och faller pladask. Ramlar rakt ner på oss. De ser inte hur himlen hämtar andan och försöker resa sig, men sjunker med ett stön ihop igen. Krossad.
Ingen mer än jag ser att natten faller.


Dagens utmaning den tjugonionde.

det tar tid, det tar två

det tar tid
det tar två
det tar tre
det tar en evighet
det tar två
det tar tre
men
efter en två tre
efter upp och ner ner ner
är det över.


Dagens utmaning den tjugoåttonde.

hela vägen

du skottade halva uppfarten
sedan gav du upp
svetten i din panna blev för påtaglig
dina armar började bli lite darriga

du skrev halva romanen
sedan gav du upp
intalade dig att dina ord tog slut
att dina meningar aldrig skulle uppskattas

du gav bort halva din själ
sedan gav du upp
rädd för att mottagaren aldrig skulle förstå
rädd för att allting skulle vara förgäves

och tanken ekande inom dig
att du aldrig skulle klara av
det där med att,
gå hela vägen.


Dagens utmaning den tjugosjunde.

jag vill inte sakna någonting

jag ville inte
att dina fotsteg skulle eka så
jag ville inte ha din bortvandrande skepnad,
för evigt fastetsad på näthinnan
jag ville inte vara den som föll
jag vill inte sakna någonting
ändå, kände jag mig så
ofullständig
när du gick.


Dagens utmaning den tjugosjätte.

om du var som jag

om du är som jag
vill jag bara be dig att inte
att aldrig
aldrig någonsin
låta hjärnspökena styra ditt liv
låt dem aldrig
komma så nära
att du kan se dem

om du är som jag,
- - -
jag hoppas att du inte är som jag.


Dagens utmaning den tjugofemte.

viska

viska,
för hårda ord
får verkligheten att vackla
jag vet inte om jag tål uppriktighet
inte så här nära inpå

viska,
jag lovar att jag hör dig
du får din uppmärksamhet
jag betalar ditt pris
jag gör vad du än ber mig att göra
när du viskar

jag tål inte vassa kanter
jag klarar inte av skarpa gränser
står inte ut med stängsel
eller rep
eller solljus
eller fågelkvitter

viska.
för min skull, viska.


Dagens utmaning den tjugofjärde.

ändlösa nätter

godmorgon stjärnljus
hann john blund strö lite stoft i dina ögon?
gryningen är här nu
vill du dela den med mig?

var din himmel vackert målad i natt?
du målade min.
jag älskade den.

är du vaken min vän?
morgonstjärnan fyller himlen med rosaröda nyanser nu
jag tycker om att ligga här bredvid dig,
och dela morgonglädje
efter ändlösa nätter.

godmorgon stjärnljus.


Dagens utmaning den tjugotredje.

Tidigare inlägg
RSS 2.0