Jag gick ut, behövde vara ensam med mig själv och mina tankar, trots att problemet egentligen bottnade i att jag redan spenderar alldeles för mycket tid med mig själv. Ensam.

Jag gick långsamt, med musik i öronen och tårar i ögonen, bort mot mitt favoritställe. Till min utsikt, till stället där skrynkliga tankar rätas ut och en inre styrka långsamt växer sig fram. Jag ville känna styrkan igen, jag ville le.

Men när jag kommit fram, när min fötter tillslut burit mig ända fram till mitt mål, såg jag bara helt vanliga träd och stenar. Ett bord som stod snett. Jag var framme, men kände mig inte hemma. Mentalt var jag långt ifrån mitt mål.

Jag satte mig vid bordet, blickade ut över finjasjön. Och allt jag såg var en sjö.

Allt jag kände var träbänk genom mjukisbyxor.

Jag lade mig ner.

Jag lade mig ner på bänken, och slöt ögonen. Försökte låta mig föras bort av musiken.

Men hela tiden var jag äckligt närvarande. Det var jag, bänken och hemska tankar.

Efter en halvtimme gav jag upp, och reste mig. Jag ville inte skrika, jag ville inte viska, jag ville inte att någon skulle höra mig, men jag var alldeles ensam, så jag sjöng. Jag sjöng så starkt jag orkade.

Jag gick hem.

Det borde tagit tjugo-trettio minuter, men det tog en timme.

Loggade in på msn, med nicket "INTE PÅ HUMÖR". Jag vet inte varför jag loggade in egentligen, jag ville inte prata med någon. Eller jo, en människa, men den personen var inte inloggad - som vanligt.

Ipsen däremot, var inloggad. Och han mötte mig med orden "Oh noes, inte Anna!" Han är snäll den där Ipsen. Han frågade varför jag inte var på humör, han fick mig att le, han sa kloka saker och sen sa han att jag skulle tänka positivt. "Tänk på alla du gör glada varje dag." Jag fnös, och sa till mig själv att det var just där problemet låg. Gör jag verkligen någon glad? Varför hör de i så fall aldrig av sig? Varför finns de inte här när de behövs?

Jag kommer inte ihåg exakt vad jag svarade honom, men orden hade en mörk underton.

"Du gör mig glad" sa han.

Och jag blev glad. Jag växte och jag blev starkare.

Jag gör någon glad.

Elin hörde av sig. Ville jag träffa henne ikväll? Om jag ville! Jag behövde närhet, jag behövde avbrott från mina orörda läxor.

Vi frågade Ems också, men hon orkade inte vara med. Det är ofta hon inte orkar. Jag är avundsjuk på 4P. Ganska mycket faktiskt.

Det regnade när jag körde till Häglinge, men det var mysigt. Det var som om allt dåligt regnade bort. Alla krav, alla negativa tankar, allt som bryter ner mig.

Jag hade en av de bästa kvällarna i mitt liv. Inte för att vi gjorde något märkvärdigt, inte för att vi såg världens bästa film eller hade världens djupaste konversation.. Det var bara perfekt i sin enkelhet.

Med rätt människa blir allt bra. Och hon är rätt.

Hon botade mig för idag.

Jag körde hem, med ögonen öppna för eventuella vildsvin, lycklig. Riktigt genomlycklig.