stjärnsplitter
i vår expanderande oändlighet faller stjärnor som duggregn
du står med näsan upp i vädret, försöker fånga dem på tungan
tänker att de behöver få landa mjukt, de behöver lite omvårdnad och ömhet
men du skär dig på verkligheten,
ingen vill låta sig fångas
ingen vill acceptera fallet
och ingen, vill visa sin sårbarhet
i vår ofulländade oändlighet står du med utsträckta armar
beredd att töja dig själv till bristningsgränsen för att hålla samman andra
men ingen vågar ta dina händer
för ingen vågar erkänna att de inte längre är den som är starkast
ingen vågar inse att det de klamrar sig fast vid så hårt,
inte längre klassas som värdefullt
och ingen, ingen har modet att se sanningen i vitögat och släppa taget
så de slocknar,
och faller
du står beredd, villig att fånga alla trasiga drömmar
sträcker ut tungan, försöker ta emot alla stjärnor och åter övertyga dem om att de är just stjärnor
men de slår dina tafatta försök ifrån sig
och du, du skär dig på verkligheten
i mellanrummet som varje avvisande ödelägger
ser du hur oändligheten,
expanderar
Kommentarer
Postat av: vildatilda
"för jag är en stjärna
en del av en himlakropp
och det kan man se
i min blick"
ta hand om dig, anna. <3
Postat av: Elin
sv: för mig så räcker det med skolan nu, irritation över allt som har med "schema" att göra.
så behöver något att se framemot, därför skrev jag om julen :)
jag tyckte om dikten.
Postat av: P
åh. varje gång jag kikar in här finner man alltid något vackert. jag ska börja kika in oftare helt enkelt.
Trackback
