Jag skulle vilja ta en paus. Kan man pausa en människa? Skulle det inte gå att stänga av mig för en liten stund så att jag kan drömma fina drömmar igen? Eller åtminstone lugna drömmar? Faktum är att jag inte behöver drömma alls, låt mig bara få sova djupt och fridfullt. Ni vet, bli utvilad. Vilas ut. Vakna upp med ett sprakande energiflöde.

Jag är uttråkad. Det är ett ord jag väldigt sällan använder, för jag gör alltid något. Det finns alltid något att göra. Helst skulle jag vilja fylla mina dagar med roliga aktiviteter och upptåg omedelbart, för jag saknar det. Helst skulle jag vilja begrava mig i tokigheter och spektakel - men jag antar att det hade blivit just det, en begravning. Varje skratt motsvarar ett spadtag, varje tår motsvarar ett spadtag; finns det något sätt att fylla igen gropen jag grävt ner mig i? Kan man sudda bort märkena från all sönderhackad jord? Jag vilar ju. Och det verkar inte göra någon större skillnad. Jag gör ju ingenting. Jag gör ju verkligen ingenting.

Jag vilar ju. Och det påminner faktiskt också väldigt mycket om en begravning.

Jag saknar färgen. Skärpan, glädjen.

Jag saknar det livfulla. Jag saknar livet. Det självvalda, det som inte är påtvingat.

Jag lever i en begravning.

Vid närmre eftertanke är mitt liv redan satt på paus, det är bara det att det är en ohälsosam paus. Nej, hälsosam men osann. Det är inte alls en paus, det är ett tomrum. Jag går på tomgång. Men jag går, visst går jag. Jag går och går. Jag stampar på samma ställe.

Kan man slita ut sig genom att göra ingenting också? Genom att oroa sig och ta avstånd från allt man tycker om, allt som kan skada?

Jag är så trött på hela karusellen, så himla trött på mig själv. På att tjata om mig själv, tänka på mig själv, vara för mig själv. På att ta vara på mig själv.

Så jag skriver ingenting.