för att spola tillbaka lite; det var torsdag, det var foto, det var näst sista dagen innan lov och jag trodde att faran var över. eller, inte över såklart, men jag trodde att terminen skulle lyckas segla förbi utan någon synlig påverkan.

---

Kom tillslut skolan efter en del om och men. Plåtningen med Hugo hade hunnit bli flyttad till efter lunch, för journalisteleverna skulle visst ha studion. Inte mig emot. Jag och Sara satte oss istället i uppehållsrummet för att redigera lite bilder till modefotouppgiften, särskilt mycket redigerande blev det dock inte för min del, jag kunde inte koncentrera mig. Orkade verkligen inte frammana någon sorts fokus heller.

Vi åt och sedan var det som sagt fotografering med Hugo, vilket var riktigt skoj. (Sjukt awesome kuriosa är att han bl.a. köpte en bild som ska printas i 70x100!) Efter det var det bara att återgå till redigeringen. Dessvärre var det ännu mer omöjligt att koncentrera sig nu. Jag försökte en stund, men blev distraherad av allt och alla. Drog något dåligt skämt, betraktade någon ointressant händelse, bläddrade lite på måfå mellan bilderna - och insåg ganska snart att jag behövde en rejäl dos socker om jag skulle lyckas utföra det minsta arbete innan dagen var slut. Köpte därför en låda chokladbollar och tryckte snabbt i mig en. Två. Tre. Fyra. (fem, sex, sju?) Jag vet inte hur många det blev, men fort gick det. Lyckades redigera en bild nästan färdigt, men tappade sedan fokus igen. Vet inte var tiden försvann, plötsligt var skolan i princip tom och jag, jag började känna mig jävligt konstig. Drack lite vatten, satte mig sedan med ryggen mot väggen för att samla lite kraft. Kände hur blicken blev tommare och tommare, och snart blev min andning ryckig och konstig. Tänkte gjorde jag nog inte alls. Allt var mest ett eko av tomhet.

Andningen blev värre och värre. Luften slog liksom inte rot inom mig, den ville inte ända ner i lungorna. Tom blick, tomtomtom blick. Minns att jag stirrade på kaffeautomaten. Eller inte på, bara mot. Jag tittade inte på någonting. Bara satt och skrämdes av att andningen gått över i hyperventilation. En ihållande variant dessutom.

Efter ett tag kröp Sara också ner på golvet, och hon gav mig en lång kram. Då började jag gråta. Det blev ännu svårare att andas och jag började skaka häftigt i hela kroppen. Hon satte sig bredvid mig och tog min hand. Den var kallsvettig. Hela jag var alldeles äckelsvettig. Och jag satt där och andades stötvis, skakade okontrollerat och kände hur tårarna rullade längs mina kinder. Om och om igen fick hon påminna mig om att andas, och ett antal gånger skrek hon lite halvt uppgivet att jag skulle skärpa mig. Något jag verkligen behövde göra, men jag hade ingen kraft att ta mig samman. Batterireserven var slut, på riktigt den här gången. Så jag skakade och skakade och skakade. Och hyperventilerade och stirrade tomt framför mig. Huvudet svajade litegrann, jag orkade inte spänna nackmusklerna för att hålla det rakt. Jag orkade ingenting. Out of order.

Det passerade lite folk. De flesta tittade, några pratade, men jag lyckades inte riktigt registrera dem. Inte ha någon riktig kontakt. Ansträngningar för att andas lugnt, att verka lite mer under kontroll än jag var. Förgäves. Efter en dryg halvtimma (om min tidsuppfattning var det minsta korrekt) fick Sara lite smått panik och hämtade Anna. Hon hade dock inte tid. Snacka om att känna sig värdelös; man kan knappt andas men är ändå inte tillräckligt viktig för att bli omhändertagen.

Såsmåningom kom hon i alla fall, och jag vinglade in på hennes kontor. Kände mig som världens största börda, fullkomligt värdelös. Hoppades på att hon skulle prata omkull mig, men det gjorde hon inte. Kanske för att jag inte kunde ta in hennes ord, att jag var för borta för det, men antagligen för att jag kände mig just som en oönskad börda. Så jag satt där inne och hyperventilerade istället. Tittade ut genom tårarna och försökte ta in hennes ord. Skakade, kunde inte möta någon blick. Bara komplett värdelös. Fick avbryta mitt i för att gå på toa också, var så spänd att jag inte hade någon koll ens på de mest primära behov. Var nära att somna där inne. Svajade som ett litet sömnsjukt barn. En minut till hade nog räckt, för att slockna mitt på toaletten.

Befann mig åter på Annas kontor, och samtalet fortgick. Det ledde ingenstans och jag kände mig inte ett dugg bättre, men när jag lämnade skolan hyperventilerade jag åtminstone inte längre.

Hemma var jag ungefär halv åtta, och mina föräldrar såg ingenting.