visornas andan -

en millimeter från den berömda väggen

Betraktade de vita dräkterna och det varma ljusskenet, fylldes av nostalgi och blev alldeles stolt i hjärtat. Rysningarna lekte tafatt över mina armar; sedan tvärkast till kyla och tårfyllda ögon. Jag har tvingats välja bort allt jag tycker om. Den där kärnan av livfullhet och saker som känns meningsfulla har jag bit för bit styckat sönder – och nu finns nästan ingenting kvar. Jag är inte längre en del av det jag brunnit för. Det jag älskat att göra.

Frågan är vad det har lämnat plats för? Det är inte som att jag lyckats med varken något välmående eller upprätthållande av bra betyg. Sedan höstlovet har jag fått mvg på två uppgifter. Två. (Ja, jag tycker det är pinsamt. Och ännu mer pinsamt är det att märka hur riktigt jävla dålig jag känner mig av att inte prestera.) Och inte har jag någon kontakt med mina vänner heller. Det tär på både dem och mig, det vet jag. Och jag skäms lite för mitt avståndstagande där också.

Fast i helgen var jag på hajk och det var underbart. Kändes inte helt okej att stundtals vilja springa iväg och gömma mig ett ett hörn för att huvudvärken försökte få mig att explodera, inte heller att sova fyra sönderhackade timmar på ett dåligt uppblåst liggunderlag – men för övrigt var det hur fint som helst. Jag är blyg och tystlåten, och kommer antagligen alltid att vara det, men det fungerar det också. Runt fina människor gör det det i alla fall.

Fick för första gången på en och en halv månad träffa Elin en kort stund också. Det var väldigt efterlängtat.

Idag har varit allt annat än trevlig, varje minut har varit en kamp om att behålla medvetandet. Spenderade de tre första timmarna "sovande" på golvet eller i en fåtölj, fick sedan i mig lite mat och lyckades efter det uppbåda så pass mycket energi att jag klarade av att hålla en vettig debatt om abort. Tjugo minuters rast som följdes av en och en halv timme svenska: genomgång av upplysningen och romantiken. Jag tog inte in någonting. Jag antecknade, men tog inte in någonting, och låg den mesta av tiden i sovställning på bänken. Att David inte sa till mig trots att han bad andra att "vakna" och koncentrera sig uppskattar jag. Att vi kommer ha hur mycket som helst att göra under vårterminen, i ganska tunga projekt uppskattar jag däremot inte alls. Faktum är att tårarna tryckte på i tårkanalerna när jag diskuterade det med honom. Och sedan blev jag tvungen att springa till tåget, jag hann, men fick förbli stående eftersom det var fullt – och jag trodde utan några som helst överdrifter att jag skulle kollapsa där och då. När tåget svängde till lyckades jag knappt ens spänna mina muskler till den milda grad som behövdes för att kunna behålla balansen. Jag svajade och bultade och stirrade genom tomma ögon. Fullständigt utmattad.
Men av någon anledning uteblev reaktionen. Och jag har klarat av att visa upp en fullt fungerande Anna här hemma.

Jag hoppas nästan på en kollaps imorgon. Det behövs drastiska åtgärder. Och de kommer tyvärr inte utan drastiska händelseförlopp.

2009-12-15 @ 00:54:41 Tankar Permalink

Kommentarer

Postat av: v.

se bara till att du har ordentligt med kuddar runt omkring dig när du trillar, snubblar, kollapsar. så blir fallet inte riktigt lika hemskt.

om jag hade kunnat, hade jag varit skyddsnät. men det kan jag inte. det kan nog ingen. för du kanske inte förstår hur värdefullt ditt liv och din kropp är, förrän du har kollapsat en gång till.

eller förrän du får en tillsägning av en auktoritär person som har hand om ditt mentala mående. det fick jag. då pumpades tårkanalerna till bristningsgränsen. och jag skämdes.

det gör jag nu med. men nu njuter jag lite av det också. för du gör mig varm i hjärtat och jag älskar ditt ord-trolleri. ta hand om dig. <3

2009-12-15 @ 17:25:08
URL: http://zebragalax.blogg.se/

Postat av: s

men anna då. igår när du sov på golvet såg de ut som att du lyssnade på musik. jag ville sätta igång någon fin låt åt dig att lyssna på men jag vågade för jag ville inte väcka dig om du sov på riktigt

2009-12-15 @ 17:54:05
URL: http://ourownprettyways.blogspot.com

Postat av: Sara

Anna, skärp dig, jag orkar inte se dig såhär, det tär på mig mycket, mycket mer än du tror.

Jag vill ju bara att du ska må bra..

2009-12-15 @ 21:20:32
URL: http://pehrsonligt.blogspot.com

Postat av: Elin

Jag vet aldrig vad jag ska säga längre när jag läser vad du skriver. Det känns som om det inte hjälper, och jag känner mig så hjälplös. Och det är hemskt, för jag tycker ju så mycket om dig.

Jag säger som Sara - jag vill ju bara att du ska må bra.

2009-12-15 @ 21:44:30
URL: http://aspekt.blogg.se/

Postat av: Elin C A

Min fina vän. Älskar dig. Var rädd om dig och kom och lägg över bördan på mig ibland. <3

2009-12-16 @ 08:32:58

Postat av: The Kid

Anna jag läste just din blog för första gången.

Och min första tanke var V A C K E R T. Fast det är inte sant. För vackert var det väl inte... Men otroligt välskrivet,påtagligt, verkligt, äkta. Äkta kändes det... om en mörk

Jo Anna! det var otroligt vacker läsning. Det finns väldigt få som kan skriva som du. Det krävdes inte många inlägg för att kunna se det.

Att kunna stirra genom tomma ögon och ändå kunna se är en gåva. En fin sådan faktiskt. Den besitter du.

Blicka framåt nu. Du har ett helt nytt decennium framför dig. Det kommer att bli det bästa någonsin. Jag lovar!

2009-12-22 @ 04:09:38
URL: http://thekiddiekid.blogspot.com/

Trackback