störtande plan och liv i exil
det fanns en tid då allt var vackert
saker var inte fulländade, de var knappt ens påbörjade
men de hade någon slags oförstörbar charm
en aura
av den mest hänförande integritet
nu är blicken nedslagen
vem som än höll i dockan, släppte taget
och trådarna som skulle hålla uppe trasslar bara in
– var det så du ville ha det?
som ett löfte om att vi aldrig
skulle övervinna svårigheter, utan bara,
förlora mot möjligheter
skrev med versaler längs kakelväggen
DU ÄR INTE ENSAM
en ohörd viskning
en ohörd viskning
och vargtimmens sista sekund flöt samman med kallsvettiga händer och frusna fingrar.
ni lyfte inte ens blicken
Kommentarer
Postat av: sandra
'som ett löfte om att vi aldrig
skulle övervinna svårigheter, utan bara,
förlora mot möjligheter'
mitt i prick.
Trackback
