Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror det är något bortom uppmärksamhet. Vi lever i en värld där allt ska ske i raketfart. Ingen har tid att bry sig om människor, att läsa av hur omgivningen mår eller att försöka hjälpa. Ingen har tid att se det som inte är prioritet ett. Och då behöver man vräka ut sitt liv genom ett tangentbord. Då behöver man skrika det högsta man kan. Skrika ett skrik som aldrig tystnar. Ett skrik som finns kvar, så att folk kan höra de panikartade orden när de känner att de har tid. När de har tid att bry sig. Tid att vara mänskliga.

Jag tror att vi skriver blogg för att nå ut till de som inte vill se. Till de som aldrig har tid. Jag tror att vi skriver blogg för att det bara är på så sätt vi får tala till punkt, säga allt vi vill säga, utan att bli avbrutna av möten eller telefonsamtal eller tågpassningstider.

Jag tror att vi exponerar oss själva, fläker ut det innersta för att det bara är då, vi känner oss hörda.