Kan inte släppa tankarna på allt som ska göras, allt som måste övervinnas.

Jag spänner kroppen, oförmögen att slappna av och låta musklerna vila. Etsar fast varje negativ tanke jag kan komma på, i näthinnan. I kroppen, i musklerna.

Måste jag svimma på riktigt, falla ihop på golvet mitt bland alla människor, för att ni ska förstå? För att ni ska hjälpa?

Måste ni blunda när jag säger det rakt ut, hur allting står till?

Jag hade hoppats att.