glida förbi som ett luftskepp

stillsamt,

men långt ifrån obemärkt

fast,

vem tittar frivilligt bort då sprakande raketer berättar om kommande möjligheter?

vem känner för en rast då man äntligen är på rätt väg igen?

vem vill sluta ögonen,

de dagar man känner sig oövervinnelig?

(jag cyklade en mil idag

och jag badade och gungade

och målade min fönsterkarm

varje dag är en triumf)

men jag låter nätterna glida förbi

oftast i väntan på ett par meningsutbyten med dig

på ett par stavelser som värmer, ett par ord som känns

(såsom vartenda ett gjorde förut,

då ditt intresse var lika stort som mitt)

jag undrar var jag tappade dig

idag låter jag luftfarkosten passera,

för att jag inte vill stänga ner en enda sekund innan jag måste

efter månader av svärta håller man hårt i varje ljuspunkt

kanske för hårt,

jag vet att det här kommer slå tillbaks mot mig imorgon

men jag vill inte, jag vågar inte släppa taget