(Mina tankar har fortfarande inte riktigt landat än, eller fallit på plats, men det här är en av alla irrvägar de gått under det senaste dygnet.)

Visst har det funnits tider då jag trott att världen höll på att rasa samman, visst har det gjort det. Vänner har kommit och gått, både psykisk och fysisk smärta har infunnit sig, men jämfört med merparten av mina jämnåriga har jag inte varit med om någonting. Alls. Jag har inget förflutet som jagar mig. Jag har bara min skyddsbubbla.

Flera gånger har jag ångrat de vägar jag valt, och undrat hur annorlunda allt skulle vara om jag inte varit så förbannat duktig jämt. Jag skulle vilja ha ett förflutet, en grund att stå på. Jag önskar nästan att jag varit med om det du varit med om, hur smärtsamt det än varit, bara för att ha känt någon gång. På riktigt.

Jag vet nästan ingenting om dig, och det jag vet är raka motsatsen till mig, men jag är inte rädd för olikheter. Jag är mer rädd för hur viktig du blivit på så kort tid. Du håller på att ta dig in i min bubbla och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Mest är jag glad. I det närmsta lycklig. Men igårkväll insåg jag hur bra det är med bubblor ibland, hur mycket de kan rädda en ifrån. Jag vet inte riktigt vad som hände, och så här i efterhand kan jag se så många olika anledningar att det inte är lönt att räkna upp dem, det kanske inte alls var som jag trodde då. Antagligen var det inte så. Antagligen var det något helt annat du försökte säga, men gud vad du skakade om mig. Turbulens på det här viset har jag aldrig varit med om tidigare.

repeat, repeat, repeat.

Förut trodde jag att det var du som skulle komma att skrämma iväg mig, men det kanske blir tvärtom.

Jag vet inte om ditt förflutna hindrar dig, jag vet inte hur hårt kedjad du är, men jag försöker bygga ett nu. Det hade varit trevligt om du velat vara med på ett hörn.