Jag hade redan accepterat att jag inte skulle uppnå mitt mål, jag insåg att jag inte skulle göra det för länge sedan. Så det var nog inte därför mina ögon vätskefylldes. Tror jag. Jag kände mig trots allt ganska misslyckad... För jag har slarvat bort allt jag lärt mig någonstans på vägen, och när jag får höra mina missar blir jag oerhört arg. På mig själv. För att jag inte är uppmärksam. Eller logisk. Längre.

Men nu är jag fri. Det låter hemskt. Att jag var så fångad, fastkedjad, låst och instängd - av en mattekurs. Nu är den över. Nu kan jag andas.

Det känns konstigt.