det där arbetslivet..
En föreläsare besökte min klass igår. Hon berättade om livet som grafisk formgivare och hur tuff branschen är. Jag tror det var meningen att hon skulle få oss att realisera och uppfylla våra drömmar. Att hon skulle inspirera oss genom att visa hur långt hon själv hade kommit. Det var bara det, att i våra ögon hade hon inte kommit någon vart. Alls. Hon stod där framför oss och berättade om sina olika uppdrag; hon hade arbetat för Mercedes Benz med deras sopbilar. Hon visade upp broschyrer hon gjort till ett företag som målade linjer i sporthallar, hon berättade att hon formgivit universitetskataloger. Och hon sa att hon älskade sitt jobb - men jag undrade om hon verkligen hade kommit dit hon ville. Var universitetsbroschyrer hennes sanna kall?
Hon rådgav oss att genast knyta så många kontakter som möjligt, för utan dem och rejält vassa armbågar skulle vi aldrig komma någon vart i våra framtida yrkesliv. Nätverk var det som fick allt att rulla, och det optimala var att vara en del av stora sådana. Tur skulle vi också behöva, tur i väldigt stora doser. Flera gånger förklarade hon det för oss; ni kommer att behöva stora nätverk och massor av tur.
När hon gick lämnade hon klassen i ett förvirrat tillstånd med små stänk av melankoli. Kommer det att bli så hopplöst sedan? Är jag verkligen tillräckligt duktig, kan jag klara av det här? Vi ställde alla tusen frågor till oss själva, och en av mina klasskamrater utbrast högt;
– Varför valde jag media?! Jag skulle ha gått bygg istället.
Hon låter lite fail >>
Men vafan, det finns typ ingenting nu förtiden som blir som man vill, det man drömmer om att göra händer liksom inte : o
Except for me ;D Music FTW :D
Söt blogg btw ; o
Lite mindre hatisk och negativ än min >>
hon fick mig att vilja sluta plugga över huvud taget . Hon fick mig att känna mig så jävla värdelös .
sånt här blir jag så förbannad på! ni borde komma på mina föreläsningar istället. Det var såhär jag hamnade på LBS från början. jag var och föreläste på LBS i Kungsbacka förra vintern. En gammal klasskompis från gymnasiet jobbade som lärare där och hon bara "wow emma vilken bra föreläsning du borde jobba som lärare" så berättade hon att LBS i Lund sökte fotolärare och jag hade precis flyttat till min pojkvän i Malmö och på den vägen var det.
i vilket fall som helst det jag ville komma till är att samma dag som jag var där och föreläste så var det fler där och föreläste och jag stannade och lyssnade. direkt efter mig var det en journalist. en sådan höjdare som hade varit med och startat metro och gjort massa saker. han var precis likadan. sa saker som "det är ingen idé att ni blir journalister, finns inga jobb, för tuff konkurrens och så vidare" precis som mina lärare sa till mig i gymnasiet. jag gick också media. "det är ingen idé ni blir något inom media, det är för tuff konkurrens"
men de har fel! och det är jag ett levande bevis på. jag tror stenhårt på att man kan bli vad man vill så länge man brinner för något och satsar på det. när jag upptäckte att foto var det jag ville hålla på med hade jag ingenting. inga kontakter, inga kunskaper och jag var 19-20 år och visste inte hur jag skulle gå tillväga. men det löste sig. och jag gjorde allt på egen hand. och idag lever jag verkligen mitt drömliv. inte för mina mål är uppfyllda ännu men jag jobbar med det jag vill, få uppleva massor, resa, träffa intressanta människor, utvecklas och jag har ett bra personligt liv också.
visst livet och karriären går upp och ned hela tiden som för alla men bara man inte ger upp så kan man lyckas.
så sluta inte plugga. känn er inte värdelösa. visst verkligheten är tuff. men inte omöjlig. framför allt inte om man ger sig fan på att man ska lyckas och det tycker jag ni ska göra.
Arbetslivet är tufft oavsett vilken linje man går! Tyvärr...
ah okej :) jag tillhör ssf, tillhör du nsf då eller? :)
gud ja, jiingi :) synd att det var så länge sedan bara, den veckan hade inte varit fel att ha igen :D
ucch Nej de var helt sjukt, Hon borde ju sbarare uppmuntra oss än berätta hur jobbigt de ska va.
