jag var som en tickande bomb

jag visste att vilken sekund som, skulle jag behöva rusa ut ur det syrefattiga rummet för att inte kollapsa

jag tittade på de två dörrarna, beräknade genom vilken flykten skulle gå snabbast

- men det var viktiga grejer de pratade om

och att min puls ökade, att trycket över bröstet nästan punkterade mig

att jag var spyfärdig, att huvudvärken dunkade, att jag var febervarm

det var jag tvungen att tänka bort

de pratade om viktiga saker

när sista ordet var sagt var jag först ut genom dörren

jag sprang ut för att ta luft

jag skakade, stapplade, vinglade

hela världen snurrade

var uttorkad, försökte ta mig tillbaks till uppehållsrummet och kranen

lyckades efter en evighet

möttes av en ludvig, han såg nästan lika rädd ut som jag var

han fick mig att sätta mig ner

och anna såg mig skaka där på bänken

hon eskorterade mig till lottas rum och skällde i det närmaste ut mig för att jag inte tar hand om min kropp

eller mig själv

sedan förbjöd hon mig att komma till skolan nästa vecka.

det har gått nio timmar nu, men mina ben skakar fortfarande

känslan av att behöva spy har avtagit en aning

men jag är fortfarande lika rädd

jag är lika rädd nu som då.

och nu behöver ni inte fråga hur jag mår en enda gång till, jag har sagt allt jag tänker säga.