tänkte skriva om de fina sakerna, för tre jävligt fina veckor har trots allt passerat
men det känns ganska oväsentligt nu, för i måndags och tisdags grät jag maraton
och nu, är jag i ett ingentingstadie.
det är dock ganska bra, för då är huvudvärken och alla dess sysslingar och pysslingar nåtsånär hanterbara
– men så fort det blir minsta känsloöversvämmning krampar käken och jag vet allvarligt talat inte hur jag ska stå ut en enda sekund till utan att bokstavligt talat falla sönder
kvittar vilken känsla som fyller mig; glädje, ilska, stress, besvikelse – kontentan är alltid densamma:
går i bitar