Det har slagit rot så jävla djupt. Jag försöker och försöker, och låtsas att jag gör framsteg – men jag kan inte hantera det. Jag är inget mer än mina prestationskrav längre. Fel. Jag är inget mer än efterskalven av mina prestationskrav längre. Har ingen personlighet, ingen integritet, ingen vilja. Ingenting. Jag är bara en raserad fasad och ett stort vandrande misslyckande. Fan. Vad är mitt jävla problem? Hur svårt kan det vara att ta sig samman och sänka anspänningen?! Inte ens i sömnen slappnar jag av. Imorse vaknade jag med en så spänd mage att en kort men jävligt smärtsam krampattack hälsade på när jag skulle borsta tänderna. Då blev jag återigen lite rädd för mig själv, och vad jag gör mot min kropp utan att märka det.

Jag har svalt så många ångestattacker på senare tid. Sagt åt dem att visst, kom ni bara, och då har de glidit iväg. Men vad är egentligen bäst? En halvtimme-timme då du är så dränkt i svärta att du tror du ska dö eller en ständig pickande oro som aldrig lämnar kroppen? Jag hade nog helt ärligt valt ångesten. Låta den dundra på som ett åskväder och sedan lämna plats för lite frid. Att ständigt ha den som en påminnelse i en alldeles för spänd mage är inte att rekommendera. Att varje sekund känna den ligga och ruva i käken är inget att rekommendera. Inget som har med ångest är förresten något att rekommendera. Jag vet inte varför jag fastnade i det här.

nu är allting så suddigt av tårar att jag inte ser någonting.

Jag önskar att jag kunde prata med någon, men alla har så mycket problem själva att de inte orkar lyssna. Därför ger jag upp innan jag försökt. I Kina hände något så stort att det inte går att ta upp här, även fast jag blivit äckligt intim här på senare tid, och det resulterade i det hemskaste panikanfall jag någonsin haft. Jag hade nog behövt få minnet ur mig, och kanske låna en axel att gråta lite mot... men jag är väl ett hopplöst fall, så varför offra sig?

Varje dag som går skalas människor jag älskar bort från min närhet. Jag vet inte om det är för att de inte tål vad de ser eller för att de tror att faran är över, jag har faktiskt ingen aning om hur bra jag lyckas maskera mig. Men de försvinner. Och det kryper i mig för jag vet inte vad jag ska göra för att hålla kvar dem. Och det kryper i mig för att all uppdämd stress försöker hitta en väg ut. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Tittar på ett fult rödgråtet ansikte i spegeln och önskar att, jag inte var helt ensam i det här.