Som vanligt höll jag i trådarna, såg till att projektet inte föll.

Planerade, kläckte manus, skrek när det behövdes: höll de andra fokuserade.

Dag tre, efter en hel dags filmande och regisserande med lite för många motgångar, begav jag mig hem till Sara. Däckade. Låg i dvala från klockan fyra till tio (med undantag för kvällsmat), studsade därefter runt lite rastlöst, och sov sedan som en stock mellan halv tolv och halv åtta.

Återvände till skolan och samlade på nytt ihop alla trådar, stötte på nya problem och hamnade i musikstudion. Jobbade intensivt mellan nio och tre (med cirka tjugo minuters lunch som enda paus). For hem vid fyra, sov på tåget. Väl hemma däckade jag omedelbart på soffan. Inbäddad i filtar och uppkrupen i fosterställning lät jag fem-sex timmar passera i dvala. Sedan gick jag upp och lade mig för att sova på riktigt.

Åkte till skolan, var där trekvart för tidigt. Kröp ihop i en fåtölj och återvände till dvalan. Somnade kanske på riktigt, jag vet inte riktigt. Hade i alla fall missat redovisningen om inte Dylan rufsat om mig i håret. Och det är jag glad att han gjorde, för redovisningarna var grymma! Fy sjutton vad bra folket på LBS är! Efter en slow-motionlunch och en andra omgång redovisningar gick jag tillbaks till skolan och däckade i soffan på tvåan. En timme passerade, sedan var det möte.

de visste så mycket om mig, trots att jag knappt berättat något

de visste hur jag reagerat och varför

alldeles för många felaktiga påståenden

men jag orkade inte protestera

sa bara att nej, jag är inte ledsen. inte ledsen.

fast efteråt var jag det. ett par hysteriska hulkningar när ingen såg och ett panikskrik som ville ut.

fast jag la locket på.

somnade när jag kom hem. sovsovsov.