Förra helgen pysslade jag. Formade små figurer av lera, målade, fogade samman. Och än en gång kom jag på att oj, det här tycker jag ju är riktigt roligt. Det är sånt här som får mig att slappna av. Det är sånt här som får mig att må bra. – Och bra mådde jag. Hela veckan gick jag runt och klurade på mitt lilla projekt. Tonsatte texter, spelade in, klippte och klistrade. Jag ville nämligen skicka en liten överraskning på posten till en viss dam som skulle fylla arton år.

Det är inte helt ovanligt att jag får storslagna idéer, men oftast krockar de med min tillgång av tid. Den här gången gick det precis ihop. Precis ihop i positiva ordalag, för projektet upptog precis så mycket tid att jag inte hann tänka en massa dumma tankar, men inte så mycket tid att jag kände mig kvävd av att jag aldrig skulle hinna slutföra det. Visst, jag hade gärna haft ett par dagar till på mig för att kunna förbättra och finslipa, men paketet som skickades iväg höll ändå en hyfsat god kvalitet. (Och viktigast av allt – mottagaren blev väldigt glad!)

Själv upplevde jag något av en återuppståndelse. Efter att ha postat paketet på torsdagsmorgonen var jag fylld av en enorm.. jag vet inte vad, men positiv känsla. Kanske var det för att jag för första gången på väldigt länge jag kände att jag gjort något bra, kanske var det för att jag varit sysselsatt med något som inte alls handlade om mig, eller kanske var det för att jag arbetade med händerna och lät vänster hjärnhalva vila – oavsett resulterade det i att jag fylldes av energi. Torsdag och fredag vad jag väldigt lik den Anna jag var före all den här skiten. Glad, sprallig och positiv. Ja jag förundrades nästan över mig själv. Över hur snabbt en så stor förändring skett. Jag menar, folk reagerade på mitt positiva jag. Då har det hänt något.

Såklart tog energin slut. Och det gjorde den på vägen mellan Lulus och Saras hus på lördagen, men nu vet jag i alla fall att den finns där. Den är inom räckhåll.