°
idag
mer glad över
vad jag har
kvar
än ledsen
över vad
jag förlorat
packa ihop säng
plus: rummet blev mycket större
minus: jag kommer i fortsättningen att sova ensam
stilla
bara jag och fåglarna vakna
kvitter överallt; olika former olika takt högljudd dissonans
jag andas in luften
stilla
solen smyger närmre
smeker gräsmattan i strimmor
förvandlar dagg till glitter
kakafonin i bakgrunden som ljuder sjuder kokar över
blir stilla
himlen är pasteller
blå till höger, gulrosa till vänster
snart kommer allt vara klarblått
och så oändligt,
stilla
dröm bort mig igen
livsglädje
som att allt som sker framför mina ögon
är tecken på hur livet ska föras
han med sitt tillrättalagda hår, lite stolpiga sätt att prata
att knyta nya band kändes så fel
den perioden av ditt liv är över nu Anna
bokbussen igår; plötsligt utanför fönstret
ett lyckospel mellan revbenen och jag gallopperade dit
ordglädjen så påtaglig, så rätt
det är där jag ska vara
sedan två avsnitt av Babel
Kristian Lundberg lyssnade på Jónsi
Malte Persson skrev sonetter om dötidsunderjorden
jag vill läsa dem
skriva sådana själv
himlen är gråklädd idag
fåglarna sjunger dramatiskt; kvittret är bortglömt
jag tycker om det.
jag tycker om nyanserna
-
lite melankoli i kroppen
lyssnar på musik som förstärker känslan
så att den sedan kanske ebbar ut
det var stjärnklart och vackert, luften sval
slog upp tältet i trädgården inatt
men kunde inte sova
halv tre erkände jag slokörat för mig själv att just den här kvällen var det kanske ingen bra idé
men jag kunde inte sova inne heller
http://open.spotify.com/track/3DfN5GaNQJuzHFXWbWZpxA
Jag visste att det skulle bli en fin dag när jag vaknade. Solen var på väg fram bakom molnen, och gårdagen hade blivit just gårdag. Vi åt frukost och dansade sedan till The Police ända tills klockan sa dags att åka. Du ropade något jag inte hörde, men sen hörde och nu har jag glömt bort det. Men jag tycker om det. Att försöka överrösta motorljud och hjälmdövhet med relativt oviktiga saker.
Det var dags för avslut idag. Det var inte bara bestämt så, utan kändes rätt så.
Hon sa också tack.
Det kändes bra. Att få vara ett avtryck i någon annans liv. En tidsbegränsad besökare.
Jag kom hem till fågelsymfoni och solsken. Slog upp boken om Mao. Läste lite. Stickade lite, spelade lite, funderade lite. Såg en humla och blev alldels glad i hjärtat. Såg en citronfjäril och blev ännu gladare.
Så kom kvällen och med den ett scoutmöte. Idag eldade vi. Det var en bra idé, för vi har blivit ringrostiga. Och så är det mysigt. Jättemysigt.
Nu sitter jag här och luktar rök och känner mig lite vemodig. Hade mitt tält varit hemma hade jag nog slagit upp det och bosatt mig där ute i natt. Himlen har den nyansen nu, som säger att man inte borde vara inne. Och jag håller med.
