sistajanuarimåndag
idag har varit en stärkande dag. en lång morgonpromenad, ett snabbt hejdå när världens bästa for tillbaks till verkligheten, tillbakavägen ensam.
in i duschen. renas.
jag mår verkligen bättre varje gång jag duschat. finns hur många texter som helst om att frenetiskt tvätta sig men ändå inte bli av med det äckliga
mig bara rinner det av
så fort jag är i vatten
jag ringde till en människa som inte ville prata i telefon, postade sedan en jobbansökan till henne. kändes stort.
rensade varje hörn av rummet, hittade minnen, slängde andra
raderade fysiskt människor jag inte vill ha i närheten längre
lyssnade musik, städade städade städade. fortsatte att renas inuti.
ett rött brev i udda form. glädjepirr redan vid första anblicken. sedan öppna och läsa och spricka
det hänger på väggen nu. för att värma alla dagar.
och så slutar dagen i överväldigande saknad. har välsignats med så mycket närhet, på alla plan
det känns att jag är ensam ikväll.
the sparrow and the medicine
lyssnar på tallest man on earth och borde i allra högsta grad duscha
tänker istället på fågelkvittret som förgyllde morgonen, och promenaden i solskenssnö
längtar efter brev eller långa mejl, men kommer mig inte riktigt för att skriva ett själv.
pysslade fram ett par örhängen förut, det var skönt. länge sedan sist.
var i en stressig miljö en längre tid igår, och klarade det utan biverkningar. länge sedan sist.
det är skönt. det är skönt att komma på att det faktiskt finns saker jag klarar
att allting inte går bakåt längre
och någon dag ska det komma en historia ut mig,
någon dag snart ska jag vinna tillbaka min fantasi och slänga mig ut ur min kropp
in i någon annans.
http://open.spotify.com/track/60FCLCiGtC0ymz8fSAUffM
-
blunda bit hårt slag i magen
blunda bit hårt slag i magen
det är lika förvånande varje gång, hur en vacker lugn period kan vändas på en sekund
den här gången flyr jag. det är min tur att vara barn.
blunda bit hårt slå i magen
för den här gången flyr jag
det är min tur att vara barn.
jag orkar inte vara den, som inte orkar
trettiosekundersvisit på fest
och det svartnade för ögonen
en omedelbar reaktion, ett försök till flykt, en varningsklocka
de ringer ganska ofta nu
och jag vet att jag måste lyssna
men jag orkar inte
det finns så mycket att laga.
det finns så jävla mycket att laga
och jag vet inte var man börjar
eller hur man gör
har bett om hjälp. har tusen gånger bett om hjälp.
verkar inte kunna ta till mig det lilla jag får
verkar inte kunna någonting överhuvudtaget
jag orkar inte vara den som inte orkar
jag vet att jag tagit avstånd, varit arg, ledsen, saknat
jag vet att jag tagit sönder
och jag vill be om ursäkt för allt lidande jag skapat
jag vet att jag har många relationer att laga
jag är sjuk
men det är inte en ursäkt god nog
(jag är för fan sjuk! vad serverar livet? förlust. förlust, förlust, förlust.
jag vill så gärna vinna tillbaka er, och vara en bra vän, syster, dotter igen
men jag förstår att ni ger upp
och tar avstånd
när jag knappt kan föra ett samtal)
((JAG HATAR HUR SJUKDOMEN INFEKTERAR VARENDA BESTÅNDSDEL I MITT LIV))
jag är inte stark. det verkar leva kvar en illusion om det
jag dementerar den här och nu. jag är inte stark.
jag är så jävla ynklig
och jag behöver hjälp.
jag ber er
hjälp mig
jag orkar inte vara den som inte orkar
som ett slag i magen om och om igen
det som gjorde mest ont
var nog att det var så förbannat enkelt
att ersättas
för jag har världens finaste vän
skriver mig igenom sista natten i arvika och sinnet är precis sådär varmt som det ska vara när man är i värmland
känner mig klumpig med min dialekt men fantastiskt rättplacerad i hjärtat
just precis nu,
är livet helt underbart.
