jag orkar inte vara den, som inte orkar
trettiosekundersvisit på fest
och det svartnade för ögonen
en omedelbar reaktion, ett försök till flykt, en varningsklocka
de ringer ganska ofta nu
och jag vet att jag måste lyssna
men jag orkar inte
det finns så mycket att laga.
det finns så jävla mycket att laga
och jag vet inte var man börjar
eller hur man gör
har bett om hjälp. har tusen gånger bett om hjälp.
verkar inte kunna ta till mig det lilla jag får
verkar inte kunna någonting överhuvudtaget
jag orkar inte vara den som inte orkar
jag vet att jag tagit avstånd, varit arg, ledsen, saknat
jag vet att jag tagit sönder
och jag vill be om ursäkt för allt lidande jag skapat
jag vet att jag har många relationer att laga
jag är sjuk
men det är inte en ursäkt god nog
(jag är för fan sjuk! vad serverar livet? förlust. förlust, förlust, förlust.
jag vill så gärna vinna tillbaka er, och vara en bra vän, syster, dotter igen
men jag förstår att ni ger upp
och tar avstånd
när jag knappt kan föra ett samtal)
((JAG HATAR HUR SJUKDOMEN INFEKTERAR VARENDA BESTÅNDSDEL I MITT LIV))
jag är inte stark. det verkar leva kvar en illusion om det
jag dementerar den här och nu. jag är inte stark.
jag är så jävla ynklig
och jag behöver hjälp.
jag ber er
hjälp mig
jag orkar inte vara den som inte orkar
som ett slag i magen om och om igen
det som gjorde mest ont
var nog att det var så förbannat enkelt
att ersättas
för jag har världens finaste vän
skriver mig igenom sista natten i arvika och sinnet är precis sådär varmt som det ska vara när man är i värmland
känner mig klumpig med min dialekt men fantastiskt rättplacerad i hjärtat
just precis nu,
är livet helt underbart.
jag såg into the wild, och grät.
när det oundvikliga hände
min kropp i besittning av sådan hjärtvärk och hysterisk gråt
och jag förstod inte hur jag kunde reagera så starkt,
på fiktion
som visserligen inte helt var fiktion, men det fick jag veta först efteråt. när paniktårarna redan kommit. översköljt allt annat.
jag kramades hårt, och sedan hårdare. skrattade åt mig själv, panikskratt, för att känslan inte släppte.
obotlig sorg.
total hopplöshet.
men det är väl så,
de vackra människorna förlorar alltid till sist
finns alltid någon konsekvens någonstans som väntar och väntar på rätt tillfälle
att förgöra
och av någon underlig anledning,
alltid lyckas
livet upprepar sig. bevisar det gång på gång.
striden är slut sedan länge, missförstånd har retts ut
ändå kommer frön, små taggiga klibbiga tankekorn från obehöriga håll
och tränger igenom asfalt
tränger igenom allt
de fina människorna förlorar alltid till sist.
varför?
de sår inga frön.
.
är jättelåg och fattas tre julklappar.
som en ständig påminnelse om, att det inte går att rymma från sig själv
i ögonhöjd:
balkongräcke genomborrar havet
genomborrar det lugn jag försöker finna
i svarta vågor
ute på nya äventyr.
tanken är att det ska bli lugna sådana,
för det behövs.
kommer hem den tjugoförste. är inte kontaktbar på mitt vanliga telefonnummer.
ett år senare
veckan har varit en gråtparad;
letade poesi, hittade minnen
men det värsta var inte ångestnätterna. inte annan dag jul med tolv par fastnaglade ögon. inte självhatet eller hopplösheten.
det värsta var de vackra stunderna.
de stärkande kommentarerna från vänner.
jag blev så brutalt medveten om vad jag förlorat då.
grunda tankar om självutlämnande
när jag möts av ett "jag läser din blogg"
skäms jag lite
vartenda inlägg är ju bara olika ordkonstellationer av "jag mår dåligt", och det är inte något jag egentligen är speciellt sugen på att visa upp. det hade varit mycket mer inspirerande med rädda världen-texter á la Emma Graesen, eller positiva utmaningar á la Navid Modiri.
men sånt jag skulle vilja visa upp skriver jag nästan aldrig. längre.
så varför fortsätter jag posta inlägg?
2008, när bloggen kom till, var den en önskan om att få respons. att bli ett forum att utvecklas i. sedan kom gymnasiet, och i takt med att vänner hamnade på allt större avstånd både inuti och utanför, blev den ett desperat försök att hålla dem kvar nära. om jag öste ut mitt innersta här, fick de ju reda på vad som hände i mitt liv; och vi behövde inte tappa bort varandra så mycket.
det gjorde vi ändå.
sedan mådde jag riktigt jävla dåligt på riktigt. stressen kom och åt upp mig, och lämnade inte särskilt mycket kvar. bloggen blev ett utloppssätt för allt det svarta, och sedan rop efter rop på hjälp.
på någon vänster kändes det som att ju mer jag ropade, desto mindre fick jag.
idag. varför skriver jag idag?
jag är trött på att lämna mörka spår efter mig. vill folk veta hur jag mår, får de faktiskt fråga. och vänskap, jag tror inte riktigt på min förmåga i det sammanhanget längre. jag verkar inte lyckas behålla någon tillräckligt nära. kanske är jag för krävande, kvävande. de flesta verkar föredra andra människor i alla fall.
och jag låtsas lite för ofta att jag klarar mig.
men vem klarar sig egentligen?
och varför skriver jag här?
antar att jag väntar på någon slags ny era. en tid, då det jag gör och tänker omvandlas till något som faktiskt är läsvärt. igen.
klockan tickar tyst i en bostad som inte tillhör mig, men ändå blivit ett hem
.
°
"It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent,
but the ones most responsive to change"
- Charles Darwin
but the ones most responsive to change"
- Charles Darwin
°
i israel har gurka faktiskt en smak; tyvärr har luften det också, och jag vill inte påstå att den är något vidare god.
man kan springa landet runt i jakt på en pureväska
eller sitta på toa och spela train conductor
bege sig till ett köpcenter och bli euforisk över frozen yoghurt
sitta utanför och gråta
se inception i en tom biosalong
åka buss utan att riktigt veta vart man ska
pansarförstärkt buss
se unga soldater med vapen springa runt överallt
tänka oerhört mycket på om linnet är för urringat eller inte
äta hamburgare i tel aviv och diskutera sverige
leta efter fina kläder i jerusalem
hitta fina armband
och så kan man gråta alldeles för mycket för att pausen blev en puls som dunkadunkade sönder
för att beroendet blev alldeles för mycket, språket blev en barriär, rörelsen var för stor
och för omvälvande
gråta lyckotårar över att dag efter dag få vakna upp i armar på världens finaste
över obegripligheten att han varje dag är tusen gånger vackrare än dagen innan
sedan gråta över påtvingad separation. osäkerhet i annat land i annan kultur i annat språk
barn som ville leka men stöttes bort av språkbarriären
lite äldre flicka som ville vara med
men inte kunde
<3
åker till israel med daniel. ska bli helt underbart.
min skalle snurrar runt och jag snurrar med den. vill nog kalla det glädjerus.
spindelnät: tror man trasslar ut sig men vandrar bara runt runt runt
som att jag tog på mig deras börda när jag bara var där för att lyssna att förundras, inspireras
som att deras nervositet smög sig in i min kropp och spände mig till det yttersta -
jag förstår inte hur det fungerar. jag sprang ju på morgonen, tog ut mig. slappnade faktiskt av något.
och sedan.
som publik.
knyter jag ihop mig fullständigt igen.
jag förstår inte hur det fungerar.
learning by doing
letar lättförståeliga lösningar
bland bortglömda barndomsminnen
vankar, väntar, vändning
förändring för fan
gör
gräv uppåt
för att det inte längre är outhärdlig smärta när jag ler
ljusen har brunnit ner till den grad då de liksom säckar ihop och,
men jag hör inte suckarna
istället smälter jag till vaggvisor, känner värmen sprida sig inifrån.
Äger bara ord. Inget att berätta.
Hon flöt ut på pappret. Namnlös. En sådan vars berättelse man inte berättar, eftersom den är så kallat intetsägande. Hur nu en människa kan vara intetsägande, hur nu ett liv kan vara intetsägande. Hur känslor nu kan vara intetsägande.
Föreställ dig en lång raksträcka. Svart asfalt, hålig på sina ställen, vita streck. Enstaka träd som kantar vägen, bakom dem tomhet.
Är det inte fantastiskt hur jag kan skriva en mening, kanske två, ibland till och med tre – innan jag kommer på att de är fullständigt innehållslösa, och istället börjar stirra fanatiskt på skärmen? Som om den skulle ge mig en berättelse jag kan krypa in i. Gömma mig i.
Glömma bort mig i.
solskenskantad
flödesskrivning och tidspress
uppläsning innan självkritiken hunnit komma med alla sina linjaler och pekpinnar
jag är inspirerad. motiverad.
varför är det inte litteraturfestival jämt?
kväll, svartmålade fönster
kom på mig själv med att stå stilla i mitt rum och må genuint bra
blev nästan lite varm i hjärtat av överraskningen,
är kriget slut nu?
jag har känt den smyga sig på, fridfullheten
jag vet att den varit på väg
det har varit mörker så länge
det har varit mörker på alla håll och i alla möjliga formationer
det har kommit så många hjärnspöken på besök,
och varje gång har de förökat sig och fått barn
en riktig jävla incestfamilj
– inte konstigt att man blir sjuk.
och nu skriver jag igen. inte bra kanske, men jag låter ord läggas på rad och hoppas innerligt att de kan inge någon slags känsla
jag skriver igen.
och för den som känner mig är det det tydligaste beviset på att jag,
fungerar
igen.
