variationslös, monoton, tjatig, tråkig
skriver ett par ord,
raderar
pressar fram fem nya,
raderar.
ingenting är tillräckligt vackert
ingenting är stärkt av en klok baktanke
ingenting är på något vis intressant.
jag har samma jävla skit på repeat
samma tankar, samma rörelser, samma uppgångar med tillhörande fall.
kom rör mig, berör mig, förför mig
gör vad som helst, men gör inte som jag
jag bara förgör, förstör, tillintetgör
omöjliggör
fyll mig med något nytt
det behöver inte ens vara på riktigt
det behöver inte ens vara äkta
men fyll mig, uppfyll mig.
jag ber bara om att få tänka självständigt igen
plupp
jag kommer nog skriva ett bubbelinlägg snart, eller så låter jag bli, för saker har en tendens att försvinna så fort man skrivit ner dem... hur som helst är anna nog världens bästa lärare.
.
let's just say att mitt hektiska liv är tillbaka, wooff.
jag tror jag ska prata lite med anna, känner att jag nog skulle behöva det.
(minuterna vandrar sin väg, och jag vandrar min. stillastående)
kritstrecksrandig natthimmel
känns mer som fängelsegaller
stjärnsplitter
i vår expanderande oändlighet faller stjärnor som duggregn
du står med näsan upp i vädret, försöker fånga dem på tungan
tänker att de behöver få landa mjukt, de behöver lite omvårdnad och ömhet
men du skär dig på verkligheten,
ingen vill låta sig fångas
ingen vill acceptera fallet
och ingen, vill visa sin sårbarhet
i vår ofulländade oändlighet står du med utsträckta armar
beredd att töja dig själv till bristningsgränsen för att hålla samman andra
men ingen vågar ta dina händer
för ingen vågar erkänna att de inte längre är den som är starkast
ingen vågar inse att det de klamrar sig fast vid så hårt,
inte längre klassas som värdefullt
och ingen, ingen har modet att se sanningen i vitögat och släppa taget
så de slocknar,
och faller
du står beredd, villig att fånga alla trasiga drömmar
sträcker ut tungan, försöker ta emot alla stjärnor och åter övertyga dem om att de är just stjärnor
men de slår dina tafatta försök ifrån sig
och du, du skär dig på verkligheten
i mellanrummet som varje avvisande ödelägger
ser du hur oändligheten,
expanderar
note to self
när du tar dig upp dig igen, låt det här bli din theme song.
tjugohundrasjuttioelva nyanser, av grått
Jag skriver ingenting, för om jag skulle skriva om något hade det blivit om mig själv. Om hur jag åker uppskjutet idag och ägnar imorgon och dagen efter det åt fritt fall. Och jag är så trött på hela karusellen, så himla trött på mig själv. På att tjata om mig själv, tänka på mig själv, vara för mig själv. Ta vara på mig själv.
Jag skulle vilja ta en paus. Kan man pausa en människa? Skulle det inte gå att stänga av mig för en liten stund så att jag kan drömma fina drömmar igen? Eller åtminstone lugna drömmar? Faktum är att jag inte behöver drömma alls, låt mig bara få sova djupt och fridfullt. Ni vet, bli utvilad. Vilas ut. Vakna upp med ett sprakande energiflöde.
Jag är uttråkad. Det är ett ord jag väldigt sällan använder, för jag gör alltid något. Det finns alltid något att göra. Helst skulle jag vilja fylla mina dagar med roliga aktiviteter och upptåg omedelbart, för jag saknar det. Helst skulle jag vilja begrava mig i tokigheter och spektakel - men jag antar att det hade blivit just det, en begravning. Varje skratt motsvarar ett spadtag, varje tår motsvarar ett spadtag; finns det något sätt att fylla igen gropen jag grävt ner mig i? Kan man sudda bort märkena från all sönderhackad jord? Jag vilar ju. Och det verkar inte göra någon större skillnad. Jag gör ju ingenting. Jag gör ju verkligen ingenting.
Jag vilar ju. Och det påminner faktiskt också väldigt mycket om en begravning.
Jag saknar färgen. Skärpan, glädjen.
Jag saknar det livfulla. Jag saknar livet. Det självvalda, det som inte är påtvingat.
Jag lever i en begravning.
Vid närmre eftertanke är mitt liv redan satt på paus, det är bara det att det är en ohälsosam paus. Nej, hälsosam men osann. Det är inte alls en paus, det är ett tomrum. Jag går på tomgång. Men jag går, visst går jag. Jag går och går. Jag stampar på samma ställe.
Kan man slita ut sig genom att göra ingenting också? Genom att oroa sig och ta avstånd från allt man tycker om, allt som kan skada?
Jag är så trött på hela karusellen, så himla trött på mig själv. På att tjata om mig själv, tänka på mig själv, vara för mig själv. På att ta vara på mig själv.
Så jag skriver ingenting.
imorgon är det dags igen
jag hade 39 graders feber i skolan
jag grät i skolan
jag sov i skolan
jag spydde i skolan
jag gick sönder i skolan
det ska bli intressant att se vad det här läsåret för med sig
mer upp&nervänt än det förra kan det ju knappast bli...
press hold
jag är så genomlycklig att det nästan slår över och får mig att brista ut i en gråtsymfoni
efter att under en knapp timme ha kastats runt som ärtpåse i publikhavet på johnossi (trots min enorma muskelstyrka och mina monstruösa 55 kilo lyckades jag nämligen inte stå kvar på samma ställe mer än ett par sekunder åt gången när folket kände att det var moshpit-time) var jag helt salig
jag hade knappt sett något, men vibrationerna från basen släppte lös ett helt gäng endorfiner varje gång de vandrade genom min kropp och varje textrad gick rakt in i hjärtat
jag hoppade, jag sjöng och jag skrek,
jag gjorde av med mer energi än jag trodde min kropp hade kapacitet att lagra så här i efterdyningstider
och jag njöt av varje minut.
dessvärre tog konserten så småningom slut och vi begav oss mot centrum för att ta tåget hem igen,
men vi hittade en elin på vägen och hon drog med oss in i publiken till salem al fakir och malmö operaorkester
och, det var så mäktigt.
så otroligt mäktigt.
folket stod i prydliga rader, med lagom mellanrum, de lyssnade uppmärksamt och tog hänsyn till sin omgivning
det var en sådan extrem konstrast till hur publiken på johnossi varit, och det var så mäktigt.
salem och orkestern sampelade så fint, och var så oerhört skickliga
att jag stod hänförd och lyssnade
en medelålders man jag råkade hamna bredvid stötte till mig i sidan och sa
"Det här är stort. Det här är riktigt mäktigt. Jag har varit i hela världen,
jag har varit på Roskilde, men det här är det största."
(om jag berättat att hans andedräkt stank alkohol, eller att han fortsatte prata med mig genom resten av konserten och att det fick mig att känna mig en aning obekväm hade jag målat upp en bild av honom, en äcklig och motbjudande bild; en felaktig sådan, trots sanningen i orden
om jag istället valt att berätta att han stod och vaktade sin väns krycka, hade jag målat upp en helt annan bild av honom, fortfarande inkorrekt
om jag berättat hur han bad mig att trösta min vän och hur han sedan frågade henne hur hon mådde hade ni definitivt sett honom som en renhjärtad människa, trots att han kanske inte är det
för sanningen är att han inte var något av det där, samtidigt som han var allt på en och samma gång
sanningen är alltid mer komplex än vi vill tro, och den innehåller alltid små metallflisor av lögner.
jag väljer att beskriva honom som en klok man, för trots sättet han betraktade mitt ansikte på och trots de närmanden han gjorde, kan ingen påstå att han var något annat än klok - i det närmsta vis faktiskt. full av hånfull livserfarenhet.)
där och då höll jag med honom,
det kanske berodde på att jag redan var på gränsen till extas efter johnossi, men det här var så mäktigt
att jag trots att jag aldrig förr hört låtarna, blev alldeles lyrisk
fullkomligt uppfylld
och jag kan svära på, att där och då
lyste jag inifrån
high on life, i dess yttersta bemärkelse.
hemresan blev ett äventyr den också, då vi bland annat stannade på ett rött stoppljus, men det är en annan historia.
det jag ville säga var att jag,
äsch jag vet inte.
men när jag satt mig på tåget och började smälta kvällens intryck bubblade skrattet inom mig,
jag kunde inte låta bli att fånle
och plötsligt kände jag hur det slog över, jag öppnade munnen för att säga "Oj, nu kommer jag nog börja gråta"
men rösten sprack och behovet av att gråta gled iväg några centimeter
så jag stängde munnen igen och fortsatte fånle,
faktum är att jag log precis hela resan hem
genomlycklig.
alldeles genomlycklig.
tillbakablick
Det var tre månader sedan igår. Det har gått ett kvartal.
Den värsta dagen i mitt liv är något som numera endast ses genom backspegeln,
jag hoppas jag kan låta det förbli så.
Det var tre månader sedan igår.
Förra gången kalendern visade siffran 15 grät jag mig igenom natten,
fylld av ångest, oförmögen att se en utväg.
Ensam.
Igår spenderade jag med två av mina finaste vänner
vi dansade, vi sjöng och vi irrade genom en vibrerande stad
jag kunde inte ha mått bättre.
Dagar då jag är på topp kommer med allt tätare mellanrum nu, men som vilda sa
"Efter varje äventyr, är det precis som om kraften försvinner."
dagen efter är dagen efter,
ett helvete.
Fast idag fick jag leva i ett undantag. Det blev inget helvete,
det blev bara en ganska dålig dag, vilket med mina mått mätt numera är en ganska bra dag.
Jag hoppas att det fortsätter på den vägen.
Jag hoppas att den dagen jag kan skriva "Det var fyra månader sedan igår", känns det här så avlägset,
att orden inte har någon betydelse.
Den värsta dagen i mitt liv är något som numera endast ses genom backspegeln,
jag hoppas jag kan låta det förbli så.
Det var tre månader sedan igår.
Förra gången kalendern visade siffran 15 grät jag mig igenom natten,
fylld av ångest, oförmögen att se en utväg.
Ensam.
Igår spenderade jag med två av mina finaste vänner
vi dansade, vi sjöng och vi irrade genom en vibrerande stad
jag kunde inte ha mått bättre.
Dagar då jag är på topp kommer med allt tätare mellanrum nu, men som vilda sa
"Efter varje äventyr, är det precis som om kraften försvinner."
dagen efter är dagen efter,
ett helvete.
Fast idag fick jag leva i ett undantag. Det blev inget helvete,
det blev bara en ganska dålig dag, vilket med mina mått mätt numera är en ganska bra dag.
Jag hoppas att det fortsätter på den vägen.
Jag hoppas att den dagen jag kan skriva "Det var fyra månader sedan igår", känns det här så avlägset,
att orden inte har någon betydelse.
om en stor konstnär med litenhetsvansinne
himlen formaterar om sig där ovanför
som ett kalejdoskop i slow motion
ständigt i rörelse, ständigt en pånyttfödelse
lägg de bångstyriga orden under trottoaren
bakom gallret till kloakerna hittar ingen dem
släng din vanvårdade kylskåpspoesi i vattnet
låt den strila ner som regn
för att aldrig mer komma upp igen
om någon ser dig,
och undrar varför du fogar samman meningar utan mening
säg att världen är som ett kalejdoskop,
att man inte kan ser någon mening förrän allt är i exakt rätt position
att man inte ser förrän man gett upp sökandet,
då alla bitar fallit på plats
på en tvättlina i din trädgård hänger nymålade pappersark
med vatten, pigment och lite trasigt penselborst förvandlade du dem till ett potpurri av färger
överflödig vätska ställer sig i kö längs nederkanten
och bruna droppar lämnar konstverket en efter en
många gånger har du tänkt att du också bara vill hoppa av, lämna tåget innan det kommer fram
men sedan slagit av den hemska tanken att du i så fall skulle missa resan
målet, slutdestinationen, bryr du dig inte det minsta om
men resan,
vägen dit
vill du inte missa för allt i världen
lägg de bångstyriga orden under trottoaren
någon kommer att finna dem, och se det vackra i det fula
när bitarna fallit på plats
när sökandet efter perfektion upphört
och när du,
inte längre gömmer dig.
detta fält måste fyllas i, del tre
nu har jag lite dåligt samvete, och vill säga till er att nej det var inte ert fel,
ni hade ingenting med saken att göra
men jag kan inte backa den här gången, för orden jag spottade ur mig var sanna. rakt upp och ner sanna.
jag vet inte om det här är någon ny fas, men jag är arg. jättearg. på allt.
jag tänker faktiskt inte backa.
det är min tur att vara självisk.
du vet väl om att du är värdelös?
jag vill inte sova
det finns alldeles för mycket melankoli i min kropp för det
är det inte helt sjukt att man kan bryta ihop över ett par håltimmar?
jag är fan helt sjuk.
och idag är jag höjden av självförakt.
tja, av förakt överhuvudtaget tror jag
jag föraktar det mesta, och allra mest mig själv
förakt förakt förakt
...
jag ska sova
låt oss hålla tummarna för att jag är tillbaka imorgon, med det där leendet som tydligen kännetecknar mig.
ni vet, det där leendet som säger att jag alltid är på topp, att jag minsann inte kan falla
det är dags att sova, det var dags för flera timmar sen.
varför går jag inte och lägger mig?
varför klarar jag inte ens av att gå och lägga mig?!
detta fält måste fyllas i, del två
och nej
det är inte det att jag inte vill hjälpa, för det vill jag
det känns bra att kunna göra livet lite lättare för någon annan.
jag har absolut inget emot att svara på några frågor, eller förklara ett par sammanhang
och det är klart att jag bryr mig om hur ni mår och det är klart att jag gör det som behövs för att ni ska må bättre
men
när alla vill bli hjälpta (och det vill ni hela tiden)
när alla har frågor (och det har ni hela tiden)
när alla kräver empati (och det gör ni hela tiden)
och när ingen förstår
att de inte är de enda
som använder mig som personlig hjälpreda
då,
då blir det för mycket. (men det ser ni inte)
jag orkar inte vara den som sköter allt åt alla och håller koll på allt åt alla
faktum är att jag inte orkar någonting längre. faktum är att jag har gått sönder.
- men ni verkar ha missat det,
för ni tycker visst fortfarande, att det är jag som ska hjälpa
att det är jag som ska laga.
detta fält måste fyllas i
varför slutar det alltid med att jag är den som tröstar
trots att jag står på bara knä och själv ber om hjälp?
varför slutar det alltid så?
står det omplåstrare i min panna? står det är jag är empatisk och ömsint?
vet ni vad, jag ska berätta en sak.
det är en av anledningarna till att jag inte lyckas pussla ihop mig själv;
jag är konstant upptagen med att pussla ihop andra.
eller berätta allt det där ni inte hörde då ni inte lyssnade
eller förklara allt det där ni inte förstod
eller planera det där ni uppenbarligen är för lata för att göra själva
eller bara hålla ihop allt så att det inte spricker,
vara den sammanlänkande biten.
men vet ni vad? jag spricker.
jag.
och vem försöker hålla ihop mig?
nej precis.
the return of.. nothing?
För en natt var den vanliga Anna tillbaks igen. Eller, vanliga borde jag kanske inte säga, eftersom de känslorna och det beteendet hon stod för inte är vanligt längre, men tillbaks var hon i alla fall. Jag var tillbaka. Med glädjespritt ända ut i fingerspetsarna hoppande och studsade jag runt. Fjollade och flamsande, dansade och tramsade. Två av de tre människor jag pratade med under kvällen konstaterade att om de inte vetat bättre hade de trott att jag var full. Den tredje skakade mest på huvudet åt mina konstiga påhitt och jag, jag bubblade. Av glädje, av kärlek, av välmående.
Den riktiga Anna var tillbaka. Den Anna som ler och skrattar utan att det trycker sönder hennes huvud, den Anna som inte har något emot om hon anses galen, den Anna som är genuint genomglad, den Anna som var jag. För första gången på väldigt länge kände jag mig faktiskt, levande.
Och när jag vaknade upp nästa morgon mådde jag så dåligt att jag undrade om det varit värt det.
Det har gått fyra dygn nu. Jag undrar fortfarande.
Fast mer över hur lång tid det här egentligen kommer att ta. Vi snackar en kväll av totalt välmående, vilken resulterade i minst fyra dygn nere på botten.
(Jag vill inte ens tänka på hur det blir när jag börjar skolan igen.)
bräcklighetens poetik
frågan kanske inte är om du någonsin kommer att hitta hem. men vem du kommer att ha blivit när du väl gör det...
- bob hansson
AIRTIME - Kandersteg!
jag lär återvända.
Vem gav er tillstånd att kyssa himlen?
där uppe seglar två glador majestätiskt runt i vida cirklar
de låter sig ledas runt i vindens innersta kretsar, bara följa med
fullkomligt nöjda med tillvaron, fullkomligt nöjda med allt
där nere går ett sus genom gräset
strå lutar sig mot strå och en handfull trasiga ord kastas mellan dem
de leker viskleken, men ingen har svårt att höra vad som sägs, ingen har svårt att förstå
och alla håller med
enade står de vid fronten
från sprickorna i marken stiger deras klagan
Vem släppte ut er i det fria
när vi bands fast i marken?
och vem gav er tillstånd att kyssa himlen
när vi ställdes upp på rad,
när vi bands fast i marken?
Varför fick vi bara två alternativ; brunt eller grönt
när ni fick hela färgpaletten?
och varför står vi fastbundna,
när ni får dansa med regnbågen
när ni får segla mot oändligheten?
Vem band fast oss i marken?
- Varför står vi fastbundna i marken?!
där uppe smetas molnen ut till sockervaddsränder, blir lite suddigare i kanten
lite otydligare, lite mindre lockande
men när de rör sig över himlen, när de flyter iväg
målas även de brunaste grässtråna alldeles gröna av koncentrerad avundsjuka
fullständigt omedvetna om hur molnen suckar tyst
fullständigt omedvetna om hur de vita formationerna beundrar den täta grönskan
hur de drömmer om närheten, samhörigheten, den djupa gemenskapen grässtråna får dela varje dag.
där uppe präglas allt av avstånd
man möter inte någon, man bara glider iväg
iväg, bort från något man inte ens hade
man skapar bara avstånd
distanserar
och ändå samlar gräset kraft, förenas, stämmer upp i sång
Vem släppte ut er i det fria
när vi bands fast i marken?
och vem gav er tillstånd att kyssa himlen
när vi ställdes upp på rad,
när vi bands fast i marken?
Varför fick vi bara två alternativ; brunt eller grönt
när ni fick hela färgpaletten?
och varför står vi fastbundna,
när ni får dansa med regnbågen
när ni får segla mot oändligheten?
Vem band fast oss i marken?
- Varför står vi fastbundna i marken?!
och molnen sträcker ut sig, sträcker för att nå
för att kunna hälsa på fåglarna, för att komma nära
men för varje utökad centimeter tunnas de ut, och snart delas de mitt itu
förlorar sin ena hälft
förlorar hoppet
vi vill ju alltid ha det vi inte har
och gräset vajar i den takt vinden sagt åt det att röra sig i
tittar upp mot molnen, längtansfullt, med önskan om att en dag.. en dag..
vi vill ju alltid ha det vi inte har.
och skånes alla bönder sjöng deudedeu!
jag är lycklig
idag har inte mer än ett par minuter lämnats åt eftertanke
istället har jag målat med vattenfärg
stickat
läst
och varit på konsert.
och den var helt underbar och prickade av alla mina favoritlåtar utom en
och och och,
idag är jag lycklig.
oj vad jag är lycklig.
idag har inte mer än ett par minuter lämnats åt eftertanke
istället har jag målat med vattenfärg
stickat
läst
och varit på konsert.
och den var helt underbar och prickade av alla mina favoritlåtar utom en
och och och,
idag är jag lycklig.
oj vad jag är lycklig.
en liten påminnelse; det är olagligt att mobbas.
jag gör saker jag inte brukar göra, och jag gör inte saker jag brukar göra.
idag gjorde jag det här.
ett livstecken
jag har inte landat än,
jag har varit hemma i drygt ett dygn
men jag har inte riktigt hunnit landa.
och orden är dessvärre inte så positiva som de låter,
för jag slungades bakåt
bakåt i tiden,
till hysteriska andetag och söndriga tankar
och jag kröp ihop i ett hörn och försökte sova bort det, sova bort dem
men det fungerar inte så.
det gör aldrig det,
jag somnar inte.
jag bara blundar, i timtal
och låtsas att det hjälper
nej jag har inte landat än, och jag har inte smält de nya insikter som slagit rot inom mig
